Förlossningsvård

Läste en krönika för ett par dagar sedan som liksom fastnade.
Krönikören påpekade hur vi som gravida gång på gång blir påminda om att "vi är gjorda för detta" "det är naturligt" och allt annat som jag och många andra fått höra.
Nu har kvinnor fött barn längs motorvägar, på bensinstationer och ett barn har till och med dött.
För att vi inte är prioriterade.

Jag har aldrig känt mig så onormal som jag gjorde under mina graviditeter!
Även om två naturliga födslar var häftiga hade jag ALDRIG klarat den första utan epidural och risken finns att Elli inte hade överlevt den andra utan kompetensen och envisheten hos barnmorskan och förlossningsläkaren som fick igång min förlossning som jag, på egen hand, saktade ner.

Jag har sytt några stygn. Jag har förlorat avsevärda mängder blod vid den första förlossningen. Jag har varit chockad, lycklig, paralyserad, ovetande, okunnig, fokuserad, förvirrad och en massa annat under mina förlossningar.

Men en sak har jag aldrig någonsin känt. Jag har aldrig varit orolig över att få komma in på förlossningen. Jag har aldrig varit osäker på att få hjälp.

De dagar då mina tjejer fötts har det varit relativt lugnt på förlossningen. De gånger jag behövt åka in på grund av andra saker som senare kunnat förklarats som oförklarliga men helt okej har jag alltid blivit väl bemött. Jag har alltid känt mig viktig och som att de tagit sig tid för mig.

Jag förstår idag vilken oerhörd tur jag har haft. Långt från alla har haft den här turen.

Så mitt i all debatt om förlossningsvården så vill jag bara tacka för de positiva upplevelser från mina förlossningar och tiden jag tillbringat på BB efter båda förlossningarna.

Tack Förlossningen, Klaramottagningen och BB på Västerås Sjukhus. Tack för ert engagemang!

Ett brev till mig själv

Ni vet när man liksom varit djupt nere på botten i en depression. Så blir man piggare och liksom friskare. Och så vill läkaren ändå inte bryta sjukskrivningen. Men du förstår verkligen inte varför, för du mår ju skitbra?

Så går du ändå med på att du är sjukskriven på en viss del men bestämmer dig för att på den del du inte är sjukskriven, då kör du på som vanligt.

Så börjar barnen krångla på nätterna. Du börjar tappa kosthållningen lite. Ryggen gör skitont så du törs inte träna.

Så sitter du där efter ett tag. Så förstår du varför läkaren inte bröt sjukskrivningen. För du är inte frisk. Du är fortfarande ömtåligt och skör. Utan din sömn blir du lätt deprimerad. Hormoner vid ägglossning ger dig känslor som på många sätt påminner om de känslor du hade när du var på botten. Du har svårt att fäkta bort känslorna. Det är tungt att slåss mot dig själv.

Du tyckte du var frisk och stark, men läkaren hade rätt som inte tog bort din sjukskrivning. Nu ska du börja sova igen och lyssna på din kropp.

För snart, då är du världens bästa igen. ❤️

Pira och Bråding i P3

Imorgon, söndag, klockan 14:00 ska jag berätta om en utav de jobbigaste sakerna som jag någonsin varit med om i hela mitt liv.
Jag pratar om ett mörker, en jättehemsk resa. Jag gråter genom hela inspelningen. När jag berättar om min resa till diagnosen är det som att allting får liv igen. Mina dubbla känslor, min avsaknad av känslor, mina överväldigande känslor.

Jag valde att delta i det här programmet för att jag gillar formatet. Det är naket. Det speglar min resa och ingen annans. 

Jag har valt att berätta om det här av en enda anledning. En jävligt enkel anledning.

 För att hjälpa andra!

Jag tänker under inga omständigheter gå igenom en sån här värdelös skitgrej utan att det kommer något bra av det. Hjälper jag en enda person som lyssnar imorgon så är jag så himla nöjd.

Men jag behöver er läsare nu. Hjälp mig att sprida det här. Hjälp mig att hitta fler. Tänk inte att du inte känner någon som går igenom det här. Du har i ärlighetens namn ingen aning! Det här är så mycket vanligare än man kan tro. 

Dessutom är inte en förlossningsdepression nödvändigtvis någonting som har med förlossning och gravtiditeter att göra. Det kan ha att göra med att hantera känslor som kommer vid att livet förändras. Det är olika och det är okej. Vi är olika.

Jag vill åter igen påpeka att jag inte är medicinsk utbildad. Men jag är utbildad inom MI och samtalsmetodik. Jag är van att arbeta under sekretess och tystnadsplikt och läser du det här och behöver hjälp och råd vart du kan vända dig. Tveka inte, hör av dig!