Kraschen del 10 - sjukskrivning

Pär kom till den psykiatriska mottagningen med Elli i babyskyddet. Det visade sig dock att de inte fick komma in till mig i mitt rum. Inga barn får komma in på den låsta akutpsykiatriskamottagningen. Efter ett tag hade de dock ordnat så att vi skulle kunna sitta ner i ett utav läkarnas grupprum och vi skulle få svar på våra frågor.
 
Karl-Henrik var väldigt vänlig i sitt bemötande och svarade på alla Pärs frågor. Själv satt jag mest och fnissade. Jag vet faktiskt inte varför jag fnissade men jag skulle tro att det har att göra med att jag var ganska nervös över det faktum att Pär skulle vara hemma och acceptera att jag skulle sova. För det var något som även Karl-Henrik upprepade, det faktum att från och med nu behövde jag sova. Samt att det var av yttersta vikt att jag slutade amma omedelbart och följde mitt medicinschema.
 
Sen åkte vi hem. Vi var båda ganska tysta och ganska tagna av den information som vi hade fått. Mina knasiga fobier gällande magsjuka som till och med gått ut över vår stora dotter hade fått ett svar. Jag var inte helt tokig. Jag var inte knäpp. Jag var bara eventuellt bipolär men framförallt deprimerad. Vi åkte till apoteket och hämtade ut medicinerna, jag minns att jag tog en lugnande direkt i bilen på vägen hem. Sen åkte vi hem och hämtade Nemi på förskolan, svärföräldrarna kom även dom i stressad fart och hade varit på förskolan för att hämta hem Nemi. Det visade sig att när Pär åkt för att hämta mig på akutpsyk hade han ringt sin pappa för att höra om de kunde hämta Nemi UTIFALL att vi skulle bli sena. Han hade missförstått totalt och stressat hem, hämtat svärmor och sedan hade de stressat till förskolan för att hämta henne.... Men vi hade hunnit före med bara någon minut och eftersom att vi hämtat Nemi med bil så hade de inte sett att vi var hemma.
 
När vi kommit hem satt jag mig i min vanliga fåtölj. Sen satt jag bara där. Svärmor och svärfar kom och frågade hur jag mådde och om de kunde göra någonting. Jag hade i ärlighetens namn inga direkta svar och efter ett tag gick jag och la mig och sov. På kvällen innan jag tagit min första tablett ammade jag Elli många gånger. Jag visste att det var sista gången jag skulle vara så nära min dotter och även om det kändes skönt att få hjälp så var det dubbelt att acceptera att min tid som ammande mamma nu var över. Sedan länge var det redan bestämt att vi skulle nöja oss med två barn och i och med det fanns det en liten sorg även i detta. Elli tog dock flaska utan problem, ersättning gick ner och övergången var nog värst för mig som fick sluta så tvärt med amningen. Mjölkproduktionen stängs ju inte av över en natt.
 
De kommande dagarna gick som i ett töcken, vi försökte första att vi nu skulle vara hemma tillsammans och att jag var sjukskriven. Känslorna kring sjukskrivningen kom och gick men Pär var helt fantastisk. Han tog Elli och Nemi direkt och jag tror knappt att jag ägnade mig åt barnen under de där första dagarna. Givetvis bytte jag blöjor, matade och mös med tjejerna. Men Pär hade huvudansvaret. Efter några dagar tog jag kontakt med mina föräldrar och berättade vad som hänt. Jag skrev även sms till mina bröder för att berätta. Det är märkligt men jag kände att jag behövde berätta för andra vad jag gick igenom. Jag ville dock inte ha några sympatier och jag ville inte be om mer hjälp. Inte av någon.
 
Det var inte så många som jag träffade just där och då men första helgen då jag blivit sjukskriven så var vi faktiskt på ett bröllop. Det var min äldsta vän som gifte sig och vi var med under middagen  men åkte hem innan efterrätten. Under middagen satt jag med hennes bror som lider av en kronisk muskelsjukdom och det kändes så skönt. Vi skrattade åt våra olika eländen och allt som läkare och andra sagt till oss under tiden vi sökt hjälp. Det var så skönt att skratta åt eländet. Att minnas att det skulle bli bättre längre fram och att man ibland bara måste skratta åt saker för att kunna ta sig igenom den skit man är i just där och då. Jag valde även att berätta för samtliga som jag kände där på bröllopet att jag var sjukskriven för Förlossningsdepression och alla sa så oerhört värmande och fina ord.
 
Under helgen skrev jag även ut om mitt tillstånd på facebook och instagram. Det bemötandet jag fick var helt fantastiskt. Jag fick kommentarer, mail, sms och en massa annat från nära vänner och från andra vänner. Samtliga påpekade hur starkt och modigt det var av mig att berätta om det här. Att jag är så stark. Samtidigt som det var skönt att få höra fina och uppmuntrande ord så spädde detta ibland på min ångest.
 
För om jag är så här stark som folk säger, varför är jag då sjuk?
 
 
 
En kommentar publicerat i Förlossningsdepression, Kraschen;
Taggar: Förlossningsdepression, akutpsyk, barn, blogg, blogga, bloggande, blogger, duräknas, duärinteensam, duärviktig, prataomdet, psykakuten, västerås, västerås tidning

Kraschen del 9 - sjukskrivning?

Jag har nu alldeles nyss fått veta att jag mest troligt lider av en postpartumdepression, en förlossningsdepression. Jag har fått berättat för mig att jag nu är på rätt ställe och jag ska få hjälp.
 
Efter att överläkaren informerat mig om min diagnos som är nästan helt säkerställd, då är det som att jag hamnar i ett läge av totalt tomhet. Här sitter en överläkare och bekräftar mina farhågor. Jag får en diagnos, men samma stund som han säger diagnosen och jag får veta att jag faktiskt har rätt. Samma stund inser jag att den här resan mest troligt precis har börjat.
 
Det är en märklig känsla att få en diagnos. På något sätt får man en stämpel, en stämpel som ska förklara att någonting är "onormalt" men du känner dig fortfarande normal? När överläkaren talade med mig släppte jag inte hans blick. Det är någonting nytt som jag börjat med de senaste åren, jag har tidigare haft ganska svårt att se andra direkt i ögonen. Men numera, vid väl valda tillfällen, så ser jag folk djupt i ögonen. Jag tycker egentligen att det är ganska jobbigt. Men där och då så behövde jag verkligen se den där överläkaren i ögonen. Problemet är bara att när jag ser andra människor i ögonen, då har jag svårt att höra vad de säger för jag fokuserar så mycket på att se dem i ögonen...
 
Så jag satt där med min diagnos och såg överläkaren i ögonen. En diagnos som jag nu faktiskt fått och som jag i samma stund som jag fick den insåg att jag nog egentligen inte ville ha. Så förklarar han lite om hormonpåverkan och läkarsaker som jag inte riktigt förstod, men givetvis nickade jag förstående. Så säger han en sak som jag troligtvis aldrig någonsin kommer att glömma.
 
"-Ny forskning har visat att förlossningsdepressioner oftast kan vara ett tecken på annan underliggande sjukdom som bipolaritet."
"-Så, jag är bipolär?"
"-Det vet vi inte än, men troligtvis så kommer den här diagnosen att utmynna i en ny diagnos."
"-Så, jag är eventuellt bipolär?"
"-Som sagt, vi vet inte än. Men vi kommer att behandla dig med en medicin som ges vid bipolaritet och schizofreni samt väldigt kraftiga depressiva episoder."
"Så, ni ska behandla mig för eventuell bipolaritet utifall att?"
"Ja och nej, den här medicinen kommer att slå bort dina demoner, de kommer även att hjälpa dig att sova."
 
Sen pratade vi lite mer om medicineringen och att jag skulle följa ett bestämt schema i hur jag skulle ta mina tabletter. Jag fick även lugnande utskrivet för att kunna snabblindra min ångest som kom och gick. Sedan började läkaren med ytterligare en sak. Han var lite slug, insåg jag när jag gick där ifrån. Varannan mening sa han någonting av följande: "Du måste sova." "Du ska sova." "För nu behöver du sova.". Detta sa han samtidigt som han informerade mig om det faktum att jag nu är sjukskriven på 100%. Då han även berättar att jag, om jag vill bli frisk fort, måste sluta amma och ta dessa starka mediciner. Att jag inte längre får vara nattvaken utan måste lämna över ansvaret till någon annan.
 
Jag var så oerhört trött när han berättade allt det här. Jag lyssnade så klart uppmärksamt och svarade och ställde frågor då det behövdes. Men nu hade jag börjat längta efter att få bli inlagd. Bli inlåst i ett rum och bara få sova, för det är ju det han säger, jag måste sova. Tyvärr, tyckte jag då, fick jag inte bli inlagd. Eller, jag hade kunnat bli inlagd, men deras erfarenhet från mödrar med förlossningsdepressioner som söker hjälp via akutpsyk och blir inlagda är att de oftast ändå vill åka hem senare på dagen. Därför fick jag åka hem direkt.
 
Innan läkaren gick så bad han mig ställa mig upp, sen la han händerna på mina axlar och tittade mig i ögonen "-Det här kommer att bli bra nu. Men du måste sova, jag har sagt det här så många gånger nu att du aldrig kommer att glömma att Doktor Robert sa att jag behöver sova.".
"-Tack." sa jag. 

Sen gick Doktor Robert och jag var ensam med Karl-Henrik och studenten. Karl-Henrik undrar då om de ska hjälpa mig att beställa en taxi efter att han skrivit ut mina recept och min doceringslista. Det är då jag någonstans fattar att jag är sjukskriven, min man med världen största arbetsmoral måste vara hemma nu. Plus att jag kanske är bipolär? BIPOLÄR?! De jag känner som gått igenom vägen till en stabil tillvaro i sin bipolaritet har haft ett helvete till och från. Skulle jag orka gå igenom ett sånt helvete? Och vad skulle egentligen Pär säga om sjukskrivningen? Jag samlar mig fort och säger till Karl-Henrik att jag nog måste ringa min man så han får hämta mig och läkaren informera honom om diagnos och sjukskrivning. Inga problem sa Karl-Henrik, ring din man så sätter vi oss ner när han är på plats.
 
Så jag ringde Pär och skulle tro att det jag sa lät ungefär:
"Hej det är jag, jag är på psyk och är typ bipolär sjukskriven, kan du hämta mig?"
Lämna kommentar publicerat i Förlossningsdepression, Kraschen;
Taggar: Förlossningsdepression, akutpsyk, duräknas, duärinteensam, duärviktig, förlossningsdepp, mammapepp, minresaräknas, mrr, piraochbråding, prataomdet, psykakuten

Intervju med Västerås Tidning.

Imorgon ska jag intervjuas av en reporter från Västerås Tidning. Ämnet är givetvis förlossningsdepressioner, har läst igenom frågorna nu och en del frågor tycker jag inte att jag har befogenhet eller kunskap nog att svara på. 
Jag hoppas att hon kommer att förstå vad jag säger. Jag är ingen läkare, jag är inte över huvud taget utbildad inom sjukvård förutom att jag gått en HLR-kurs för barn. 
Däremot vet jag vad man behöver höra när man är mitt inne i skiten: Du är inte ensam! 
Det är vad jag vill få fram i intervjun imorgon. 

Bjuder på några bilder från veckan, vi påsklovar för fullt här. ☺️