Målet flera gånger om...

Jag vet att inte mycket händer här. Men jag har egentligen delat med mig av det jag från början velat förmedla.

Min resa till diagnosen förlossningsdepression. 

Hur vitt, grått, svart, luddigt, osynligt men ändå totaltydligt som det faktiskt var.
Jag ville skriva om det för att någon, vem som helst skulle hitta till min blogg eller min offentliga Instagram och bara inte känna sig ensam.

Mitt mål var en person.

Genom mitt medverkande i P3 vet jag nu att det är fler.
Jag struntar blankt i om okända eller kända personer i min närhet pratar om mig och min sjukdom. Så länge de pratar om min sjukdom eller framförallt FÖRLOSSNINGSDEPRESSIONER.

Att min instagram tydligt det senaste året speglat hur mina känslor, tankar, viljor och allt annat varit i gungning. Det är jag på något sätt lite stolt över. Det visar hur en psykisk ohälsa kan se ut. Att det inte alltid måste vara helt svart. Att det kan vara lite rosaglittrigt ibland också.

Dessutom har jag svårt att se hur någon kan lyckas lära känna mig genom korta texter under en bild... Majoriteten av er vet inte ens vart jag jobbar, eller att jag över huvudtaget har ett jobb. För det är i detta forum inte alls relevant. En person kommer alltid att bli bedömd utefter vad den visar och jag väljer att visa psykisk ohälsa. Men jag visar inte mina barns ansikten, inte så mycket om vad vi egentligen gör om dagarna i familjen utan jag visar i stort sett bara mig. Saker som är relevanta kring mig och min hälsa och (psykiska och fysiska) ohälsa. 

Jag må ha skrivit om min sjukdom, men jag har gjort det för att lära andra om sjukdomen. 
Förlossningsdepressioner kan vara livsfarliga, vi måste sluta skämmas, sluta hymla, sluta smyga, sluta bita ihop.

Vi är värda att få synas i vårt mående. Vi är värda att få bli friska. Vem som helst kan insjukna, men vem som helst kan också bli frisk.

Ta hand om er där ute. 💛

Kraschen del 11 - är detta vad man menar med ironi?

Kort efter att jag hamnade i vad jag kallar för "kraschen" vilket innebär att jag går till akutpsyk och tar emot hjälp så får jag en kallelse till en överläkare på allmänpsykiatriska mottagningen. Vi kan kalla honom doktor Lennart. Jag fick en tid hos honom bara en och en halv vecka efter min krasch, tiden var på en måndag. Samma måndag fyllde även Nemis fadder år så det datumet lär jag ju inte glömma. Jag var ganska nervös inför den här tiden och ni känner ju sedan tidigare till min panik-magsjuka som jag hade. Den som kom och gick helt okontrollerat. Sedan jag varit på akutpsyk och fått ångestdämpande utskrivet hade jag inte längre dessa attacker. Eller, när de kom kunde jag ta en tablett, lägga mig och sova och rida ut stormen. Jag kunde koppla magpaniken till en ångest. 
 
Kvällen innan äter vi pizza och jag hamnar mitt i maten i ett läge där jag behöver ge Elli mat vilket gör att jag sätter mig i fåtöljen, Pär och Nemi äter klart pizzan och jag har sedan en hel pizza som väntar på mig i köket. Nu skulle jag inte äta hela pizzan själv utan halva var Pärs matlåda, precis som vi brukar göra. Pizzan köpte vi från samma ställe som vi alltid köpte ifrån, vi äter köpmat en dag i veckan och då köpte vi alltid pizza. 
 
När flickorna somnat tar jag därför min pizza men nöjer mig efter en fjärdedel. Jag är så sjukt trött och nervös inför morgondagen så jag väljer att gå och lägga mig rätt tidigt, redan vid klockan åtta. Jag ligger och fipplar med mobilen och får plötsligt ett diffust magont. Jag lägger ner mobilen och bestämmer mig för att rida ut den här ångeststormen på egen hand genom att försöka somna ändå. Jag kan dock inte somna. Magontet bara växer och växer. Jag går ner och lägger mig i soffan och berättar för Pär att jag har riktigt ont i magen. Han som jag tror att det bara är en ångestmage men när jag försöker gå på toa så händer ingenting. Jag ligger där i soffan någon timme och bara vrider och vänder på mig. Plötsligt kluckar det till i magen och jag måste springa in på toaletten. Jag behöver inte ge några utförliga beskrivningar men jag hade blivit matförgiftad. Min värsta ångest som är att kräkas eller magsjuka över huvud taget bara kom insläntrande som nåt jävla ödets ironi.
 
Jag bodde inne på toaletten den natten. Det gick vid den tidpunkten även magsjuka på förskolan så vi visste ju inte vad jag hade drabbats av. Men eftersom att symptomen kommit plötsligt och sedan försvunnit så fort skiten (haha) var ute så lutade det ju åt en matförgiftning. Jag ringde till den psykiatriska mottagningen men kom inte fram, det visade sig sedan när jag kom fram vid 13:15, min tid var bokad till 14:00, att de haft problem med sina telefoner. När jag kom fram sa sköterskan som jag pratade med ändå att jag väl kunde ha ringt lite tidigare. Som tur var va jag för trött för att reagera på hennes ord men hade detta varit jag i skärpt läge så hade jag mest troligt grubblat på detta i ungefär tre veckor. Det var ju inte mitt fel att jag inte kommit fram i telefonen men min förlossningsdepression gör många gånger att jag klandrar mig själv för saker som jag inte kan påverka. Dessutom kan man ju tycka att ett bemötande på en psykiatrisk avdelning borde vara lite mer.. Tillmötesgående.
 
Jag la mig och sov efteråt och dagen efter mådde jag bra igen. Därför ringde jag till mottagningen för att få en ny tid. Då jag ringde så berättade jag att jag ringt dagen innan och avbokat på grund av en eventuell magsjuka som vi nu konstaterat var en matförgiftning. Jag fick tillbaka en suck i luren:
"-Doktor Lennart är väldigt upptagen"
"-Ja, det förstår jag, därför ringer jag redan idag för att få en ny tid."
"-Varför kom du inte på den tiden du hade bokad igår då?" 
Innan hon fortsatte bemödade hon sig först med att avge en ny suck
"-Det är ju faktiskt viktigt att komma på sina bokade tider."
"-Ja, jag vet det. Jag jobbar själv i en bransch där det inte är helt ovanligt att kunder inte kommer på sina bokade tider trots att de själv bett om de aktuella besökstiderna. Men i detta fall var jag eventuellt magsjuk och valde därför att stanna hemma för att inte riskera att smitta andra."
"Ja, men du var ju inte magsjuk."
"Nej, som tur var så var det bara en matförgiftning."
"Okej...."
Återigen hör jag hur hon suckar djupt, nästan stönar över hur jobbig jag är varpå jag säger någonting i stil med:
"Jag var matförgiftad igår, idag mår jag bra. Jag är oerhört ANGELÄGEN om att få träffa doktor Lennart så fort som möjligt så att jag kan få hjälp med detta. Kan du vara vänlig och hjälpa mig med det?"
"Jag ska se vad jag kan göra, jag ringer upp dig sen. Tack och hej."
"Jaha, eh, hej då då."
 
Jag kan verkligen inte förstå hur ett bemötande på en psykiatrisk mottagning kan vara så här fel. Mest troligt hade hon en riktigt dålig dag för när hon ringde och bekräftade en ny tid som faktiskt var redan samma vecka så hade hon en helt annan ton på rösten. Jag är glad att jag var så stark i min vilja att bli frisk att jag orkade tjafsa med henne. Anledningen till att jag minns samtalet så väl är faktiskt att jag för första gången i hela mitt liv använt uttrycket "angelägen". Så, ni som undrar vilka människor som använder sig av ett sådant uttryck, här har ni en.
 
Nästa del av kraschen kommer att handla om mitt första besök hos doktor Lennart. Tiden springer ifrån mig just nu och jag skriver vi de få tillfällen som jag får vara ifred här hemma. 
 
Allt gott fina läsare.

Kraschen del 10 - sjukskrivning

Pär kom till den psykiatriska mottagningen med Elli i babyskyddet. Det visade sig dock att de inte fick komma in till mig i mitt rum. Inga barn får komma in på den låsta akutpsykiatriskamottagningen. Efter ett tag hade de dock ordnat så att vi skulle kunna sitta ner i ett utav läkarnas grupprum och vi skulle få svar på våra frågor.
 
Karl-Henrik var väldigt vänlig i sitt bemötande och svarade på alla Pärs frågor. Själv satt jag mest och fnissade. Jag vet faktiskt inte varför jag fnissade men jag skulle tro att det har att göra med att jag var ganska nervös över det faktum att Pär skulle vara hemma och acceptera att jag skulle sova. För det var något som även Karl-Henrik upprepade, det faktum att från och med nu behövde jag sova. Samt att det var av yttersta vikt att jag slutade amma omedelbart och följde mitt medicinschema.
 
Sen åkte vi hem. Vi var båda ganska tysta och ganska tagna av den information som vi hade fått. Mina knasiga fobier gällande magsjuka som till och med gått ut över vår stora dotter hade fått ett svar. Jag var inte helt tokig. Jag var inte knäpp. Jag var bara eventuellt bipolär men framförallt deprimerad. Vi åkte till apoteket och hämtade ut medicinerna, jag minns att jag tog en lugnande direkt i bilen på vägen hem. Sen åkte vi hem och hämtade Nemi på förskolan, svärföräldrarna kom även dom i stressad fart och hade varit på förskolan för att hämta hem Nemi. Det visade sig att när Pär åkt för att hämta mig på akutpsyk hade han ringt sin pappa för att höra om de kunde hämta Nemi UTIFALL att vi skulle bli sena. Han hade missförstått totalt och stressat hem, hämtat svärmor och sedan hade de stressat till förskolan för att hämta henne.... Men vi hade hunnit före med bara någon minut och eftersom att vi hämtat Nemi med bil så hade de inte sett att vi var hemma.
 
När vi kommit hem satt jag mig i min vanliga fåtölj. Sen satt jag bara där. Svärmor och svärfar kom och frågade hur jag mådde och om de kunde göra någonting. Jag hade i ärlighetens namn inga direkta svar och efter ett tag gick jag och la mig och sov. På kvällen innan jag tagit min första tablett ammade jag Elli många gånger. Jag visste att det var sista gången jag skulle vara så nära min dotter och även om det kändes skönt att få hjälp så var det dubbelt att acceptera att min tid som ammande mamma nu var över. Sedan länge var det redan bestämt att vi skulle nöja oss med två barn och i och med det fanns det en liten sorg även i detta. Elli tog dock flaska utan problem, ersättning gick ner och övergången var nog värst för mig som fick sluta så tvärt med amningen. Mjölkproduktionen stängs ju inte av över en natt.
 
De kommande dagarna gick som i ett töcken, vi försökte första att vi nu skulle vara hemma tillsammans och att jag var sjukskriven. Känslorna kring sjukskrivningen kom och gick men Pär var helt fantastisk. Han tog Elli och Nemi direkt och jag tror knappt att jag ägnade mig åt barnen under de där första dagarna. Givetvis bytte jag blöjor, matade och mös med tjejerna. Men Pär hade huvudansvaret. Efter några dagar tog jag kontakt med mina föräldrar och berättade vad som hänt. Jag skrev även sms till mina bröder för att berätta. Det är märkligt men jag kände att jag behövde berätta för andra vad jag gick igenom. Jag ville dock inte ha några sympatier och jag ville inte be om mer hjälp. Inte av någon.
 
Det var inte så många som jag träffade just där och då men första helgen då jag blivit sjukskriven så var vi faktiskt på ett bröllop. Det var min äldsta vän som gifte sig och vi var med under middagen  men åkte hem innan efterrätten. Under middagen satt jag med hennes bror som lider av en kronisk muskelsjukdom och det kändes så skönt. Vi skrattade åt våra olika eländen och allt som läkare och andra sagt till oss under tiden vi sökt hjälp. Det var så skönt att skratta åt eländet. Att minnas att det skulle bli bättre längre fram och att man ibland bara måste skratta åt saker för att kunna ta sig igenom den skit man är i just där och då. Jag valde även att berätta för samtliga som jag kände där på bröllopet att jag var sjukskriven för Förlossningsdepression och alla sa så oerhört värmande och fina ord.
 
Under helgen skrev jag även ut om mitt tillstånd på facebook och instagram. Det bemötandet jag fick var helt fantastiskt. Jag fick kommentarer, mail, sms och en massa annat från nära vänner och från andra vänner. Samtliga påpekade hur starkt och modigt det var av mig att berätta om det här. Att jag är så stark. Samtidigt som det var skönt att få höra fina och uppmuntrande ord så spädde detta ibland på min ångest.
 
För om jag är så här stark som folk säger, varför är jag då sjuk?