Målet flera gånger om...

Jag vet att inte mycket händer här. Men jag har egentligen delat med mig av det jag från början velat förmedla.

Min resa till diagnosen förlossningsdepression. 

Hur vitt, grått, svart, luddigt, osynligt men ändå totaltydligt som det faktiskt var.
Jag ville skriva om det för att någon, vem som helst skulle hitta till min blogg eller min offentliga Instagram och bara inte känna sig ensam.

Mitt mål var en person.

Genom mitt medverkande i P3 vet jag nu att det är fler.
Jag struntar blankt i om okända eller kända personer i min närhet pratar om mig och min sjukdom. Så länge de pratar om min sjukdom eller framförallt FÖRLOSSNINGSDEPRESSIONER.

Att min instagram tydligt det senaste året speglat hur mina känslor, tankar, viljor och allt annat varit i gungning. Det är jag på något sätt lite stolt över. Det visar hur en psykisk ohälsa kan se ut. Att det inte alltid måste vara helt svart. Att det kan vara lite rosaglittrigt ibland också.

Dessutom har jag svårt att se hur någon kan lyckas lära känna mig genom korta texter under en bild... Majoriteten av er vet inte ens vart jag jobbar, eller att jag över huvudtaget har ett jobb. För det är i detta forum inte alls relevant. En person kommer alltid att bli bedömd utefter vad den visar och jag väljer att visa psykisk ohälsa. Men jag visar inte mina barns ansikten, inte så mycket om vad vi egentligen gör om dagarna i familjen utan jag visar i stort sett bara mig. Saker som är relevanta kring mig och min hälsa och (psykiska och fysiska) ohälsa. 

Jag må ha skrivit om min sjukdom, men jag har gjort det för att lära andra om sjukdomen. 
Förlossningsdepressioner kan vara livsfarliga, vi måste sluta skämmas, sluta hymla, sluta smyga, sluta bita ihop.

Vi är värda att få synas i vårt mående. Vi är värda att få bli friska. Vem som helst kan insjukna, men vem som helst kan också bli frisk.

Ta hand om er där ute. 💛