Varför gör jag det här?

Jag tänkte att jag skulle ta en stund och berätta för er om varför jag gör det här. Varför jag valt att försöka bli en offentlig person. Vad är mitt mål? Vad är mitt syfte? När jag fick en förlossningsdepression bestämde jag mig näst intill direkt för att inte vara ett tyst offer. Jag tänkte inte skämmas över mina känslor. Jag tänkte inte gömma dom. Framförallt så kunde jag inte gömma dom.
 
När jag förstod vad jag gick igenom berättade jag direkt för min familj och en del försökte ringa och prata. Jag klarade inte av att prata om det. Men jag klarade av att skriva om det. Sms, mail, kommentarer på Fejjan, vad som helst. Men när jag skulle öppna munnen och prata om det så kom tårarna direkt. Men jag ville prata om det. Jag ville ha stöd och peppning. Så jag skrev ut om det, både på Facebook och även på mitt privata Instagramkonto.
 
Nästan omgående fick jag mail, kommentarer och annat från personer som kände igen sig. Personer som peppade mig. Personer som tackade mig för att jag stod upp för ett ämne som är viktigt. Ett ämne som jag under hösten valde att ta upp med i princip alla jag mötte.
 
Jag vet inte om det kan ha varit ett försvar från mitt håll. Säger jag direkt att jag mår dåligt när jag träffar någon, då kan de inte klandra mig för att jag ser sur ut, är loj med barnen eller vad som helst. Är jag däremot tyst så börjar de undra. Jag som är så himla om mig och kring mig när det kommer till vad andra tycker kände nog att jag inte skulle fixa det. Jag ville inte bli dömd. Inte för någonting som jag inte kunde rå för.
 
Hur som helst. När jag blev lite piggare kring jul så bestämde jag mig. En tanke hade gnagt ganska länge i mitt huvud och det var dags. Jag skulle se till att ALLA skulle få veta om det. Jag skulle tumma på min integritet. Jag skulle PRATA OM DET. Behövs det ett ansikte utåt för förlossningsdepression, då gör jag det. Hej, här är jag!

Jag är inte medicinskt utbildad, jag är ingen psykolog och jag har inget facit. Det enda jag har förstått efter det jag har läst, pratat med min psykolog och läkare är att ingen förlossningsdepression är den andra lik. Så förminska inte dig själv! Är du kvinna (eller man) och mår dåligt efter en förlossning, en gnagande känsla av att någonting är fel. En känsla av att ingenting blev som du tänkt. En känsla du bara inte kan slå ifrån dig, ta dig själv på allvar. Be om hjälp.
 
Jag vill att om någon, som jag, efter en förlossning märker att den inte mår bra. När den sedan googlar sina symptom (alla gör det) eller bara söker på Förlossningsdepression, ett välkänt begrepp, ska komma till den här sidan.
 
De ska hitta mig. De ska höra av sig till mig om de behöver. Vill de inte höra av sig till mig så ska de kunna läsa den här bloggen och förstå att de inte är ensamma. Jag vet inte varför vi hemlighåller detta, jag förstår inte vart tabun finns i att ha en förlossningsdepression. Men om du hittat hit och läser det här, om du bara tar med dig en enda sak så låt det vara detta:
 
DU ÄR INTE ENSAM - DET FINNS HJÄLP ATT FÅ - PRATA OM DET