Kraschen del 7 - innanför dörrarna

Det senaste inlägget avslutades med att jag gick in på den slutna avdelningen som är Akutpsykiatriska mottagningen i Västerås. 
 
Dörren smällde igen ganska hårt bakom min rygg. Sköterskan som släppt in mig och frågat om nycklarna stod kvar vid dörren och hamnade bakom mig dels för att se till att dörren stängdes, men även för sin egen säkerhet. Jag vet själv efter vissa arbeten jag har haft att man ska hålla sig bakom kunder, ha dem aldrig bakom dig. Jag kände mig som någon form av säkerhetsrisk. 
 
Sköterskan sa att den andra dörren till höger, dit ska vi gå in. Så smet hon in framför mig och öppnade dörren. När jag gick in blev jag helt paff. Det fanns en sjukhussäng som var täckt av brunt sjukhuspapper, en fåtölj, en stol, en pall, ett litet runt bord med massa olika foldrar på och ett handfat med tillhörande tvål, handsprit, plastmuggar och papperskorg. Hon frågade om jag ville ha någonting att dricka. Kaffe, vatten? Jag bad om vatten. Hon vred loss en plastburk och fyllde den med kallt vatten. Därefter bad hon mig att sätta mig så skulle läkaren snart komma.
 
Det hon inte visste var att det inte fanns en chans i världen att jag skulle dricka ur den där plastmuggen. Den satt underst av alla muggar och vilka baciller som helst kunde finnas på den. Min värsta skräck var magsjuka. Det har jag nämnt tidigare, men det är svårt att beskriva exakt hur rädd jag var för magsjuka. Det är, eller var då, på en helt manisk nivå. Jag hade svårigheter att handla på affären utifall att någon med baciller tagit i någon vara. Ja, det är ju helt galet, inte hållbart alls. Dessutom visste jag att det inte var hållbart. Under den här perioden var det framförallt Pär som handlade med strikta order om att inte ta någonting som var i lösvikt.
 
Men åter till mitt lilla rum på akutpsyk. Jag tror att mitt rum hade nummer 2, konstigt vilka saker man noterar ibland. Jag var supertrött när jag kommit dit och hade tankar på att lägga mig på britsen och somna. Men min bacillskräck gjorde att jag inte kunde med att lägga mig på britsen. Så jag tog av mig jackan och hängde den på ryggstödet på fåtöljen och satte mig sedan. Jag satte mig dock först efter att jag dragit upp min luva och dragit ner mina ärmar. Jag måste ju ha sett ut som en riktigt mörk tjej när jag satt där helt klädd i svart med uppdragen huva. Det lustiga var ju att jag inte försökte gömma mig, jag ville bara inte riskera att ta i någonting smutsigt. 
 
Sen satt jag där och tittade runt i rummet. Jag ville läsa foldrarna, jag ville lägga mig i sängen, jag ville dricka ur mitt plastglas men nej. Inte en chans att jag skulle bli magsjuk på det här. Det skulle jag inte ha fixat. 
 
Doktorn kom in, det visade sig vara en manlig AT-läkare med runda glasögon, jag tror att han hette Karl-Henrik, han hade även med sig en läkarstudent och frågade om han fick vara med. Vad skulle jag säga? Spela roll, hjälp mig bara. Så satte de sig. Jag bara satt och stirrade på dem och märkte att jag frös. Insåg efter någon sekund att jag faktiskt rent av skakade. Karl-Henrik bad mig berätta varför jag var här. Varför hade jag sökt hjälp på Akutpsyk i Västerås? 
 
Jag hade berättat väldigt mycket för min barnmorska, BVC-sköterskan och läkaren Klara som jag träffat på min vårdcentral. Men när jag satt där i det lilla rummet med Karl-Henrik, den manliga AT-läkaren med runda glasögon och skäggstubb som troligen var yngre än mig och läkarstudenten som definitivt var yngre än mig. Då släppte jag allt. Jag berättade saker som ingen hört från mig varken före eller efter det där besöket. 
 
Jag beskrev hur mina känslor för Elli fanns där men inte var i närheten av den eufori jag känt då Nemi föddes. Jag skämdes så för att Elli var så efterlängtad, hon var önskad innan hon ens fanns och dessutom var hon en väldigt lätt bebis precis som Nemi hade varit. Men jag orkade inte knyta an ordentligt, fast jag upplevde inte att Elli lidit på något sätt. Jag hade tagit hand om henne, ammat henne, skött henne och älskat henne. Allt detta på någon form av automatik, det var liksom någonting som jag biologiskt sett var skapad för att göra.
 
Jag beskrev hur jag hela tiden ville fly. Jag ville fly från mitt liv. Jag ville liksom hitta en automatisk pausknapp och bara sticka iväg ett tag. Fast samtidigt ville jag inte. Jag var så förvirrad, det jag sa måste ha låtit som en enda stor gröt. Jag grät hela tiden och det där paketet som jag fått med servetter var slut sedan länge. Jag tittade bara på Karl-Henrik, jag såg honom i ögonen. Studenten ägnade jag inte en blick. Det var Karl-Henrik som skulle hjälpa mig. Han skulle bli min superhjälte.
 
När vi pratat klart så sa Karl-Henrik att han skulle notera det här ordentligt och sedan kolla med sin överläkare för att ge mig rätt behandling. Sedan gick han och läkarstudenten ut. Studenten såg nästan rädd ut. Av ren jävulskap var jag sugen på att säga "-BU!", men jag gjorde inte det. Egentligen är det så jävla roligt att jag trots min jättedjupa svacka hade stunder kvar då jag fortfarande var mig själv. Den här glada, spralliga bruden som bjuder på sig själv och har lätt till skratt.
 
Men så gick dom, jag var ensam kvar. Jag förstod att jag skulle få gå hem. Det här var inte så farligt, jag var bara trött. De skulle skicka hem mig, jag var ju inte galen heller. Två personer hann släppas in genom slussen och jag såg deras profiler genom rutan i min dörr. De såg ju helt galna ut.. Så såg jag verkligen inte ut.
Medans jag väntade tog jag på mig jackan, jag skulle ju snart få gå hem med svansen mellan benen. Här har jag suttit och tagit deras tid.
 
Jävla skitrum, jävla sitväntan, jävla skitbaciller. Varför i helvete åkte jag hit?
Lämna kommentar publicerat i Förlossningsdepression, Kraschen;
Taggar: Förlossningsdepression, akutpsyk, blogg, blogga, bloggande, bloggare, depression, duräknas, duärinteensam, duärviktig, förlossningsdepp, förlossningsdepression, föräldraliv, krasch, kraschen, ny blogg, prataomdet, psykakuten