Kraschen del 6 - Akutpsyk

Så, jag är lämnad av taxin utanför ingången till den psykiatriska mottagningen i Västerås. Jag går in genom dörrarna och det är alldeles tyst i entren. Det sitter ett par och fikar vid ett bord nära caféet och jag minns hur jag tänkte att en utav dem kanske är inskriven på psyk och den andra är en anhörig som hälsar på.
 
Tankarna snurrade på ganska friskt i mitt huvud den här lilla korta stunden då följer skyltarna till entrén för den akutpsykiatriska mottagningen. Tankar som att "Undrar om jag och Pär kommer att sitta där och fika, som de där gjorde." "Undrar om de har bra mat på det här stället." "Jag får inte glömma att påminna Pär om att packa ner min ansiktskräm." "Tänk om jag blir inlagd i flera år." "Jag undrar hur sjuk jag egentligen är." "Det är ju bara galningar som kommer hit, jag borde vända och gå hem.".
 
Men så gick jag in till väntrummet för akutpsyk. Jag minns hur jag noterade att allting var säkrat. Det fanns ingenting i det där väntrummet som gick att ha sönder. Jag satte mig ner och väntade, men ingen kom. Så lånade jag toaletten. Noterade där, precis som i väntrummet, att det inte fanns någonting som skulle kunna gå att ha sönder. När jag var klar på toaletten tog jag med mig lite extra snytpapper ut. Det kändes som att det skulle gå åt eftersom att tårarna aldrig tycktes sluta rinna längs med mina kinder.
 
Jag satte mig igen och väntade men det verkade som att mottagningen var stängd. På dagtid kanske man skulle gå någon annanstans funderade jag på. Så jag gick ut i stora entrehallen vid kaféet igen. Där fanns en reception så jag tog en kölapp och väntade. Det var ganska många före mig i kön. Så det tog ett tag. Kanske tio minuter. Under de här tio minuterna var jag så nära att gå därifrån. Men det som hindrade mig var en liten röst i mitt huvud som påpekade att nu var jag ju faktiskt här. Det värsta som kan hända är att jag får gå härifrån tomhänt. Det var en kamp mellan mina egna viljor. Viljan att få hjälp och viljan av att inte vara till besvär. För så som taxiresan påmint mig om så finns det ju dem som har det betydligt värre.
 
Till slut blev det mitt nummer och jag gck fram till den lilla kuren. 
"Hej, jag beöver komma till akutpsyk, ganska omgående, just nu helst."
Damen i luckan stirrade på mig men bytte sen till en väldigt vänlig min.
"Men vännen, det väntrummet är ju där borta" (Hon pekade där jag varit tidigare.)
"Ja, fast jag satt där och väntade.. Det kom ingen, jag ville ju inte liksom tjata."
"Gå dit igen och tryck på knappen vid dörren, du är inte till något som helst besvär."
 
Jag tackade och gick tillbaka till väntrummet. När jag stod och letade efter den där knappen hon nämnt såg jag en sjuksköterska bakom två glasrutor. Jag förstod att jag troligtvis skulle få träffa henne genom en form av sluss. Åter igen tänkte jag på vilken säkerhetsaspekt det fanns, de värnar verkligen om sin egen och patienternas säkerhet. 
 
Efter någon minut öppnades slussen och jag fick gå in och sätta mig. När glasdörren bakom mig gått igen så öppnade sköterskan en liten lucka så att vi kunde prata med varandra. Innan hon sa någonting lämnade hon ett paket med näsdukar till mig genom den lilla luckan. Så satt vi där. Hon bad om min legitimation, telefonnummer till mig och närmaste anhörig. Hon frågade om de fick berätta för någon att jag var här, jag sa "ja.". Sen satt vi tysta ett tag och tittade på varandra. Jag var helt tom, jag hade ingenting att säga. Jag, som är en sån jäkla pratkvarn, var helt tyst.
 
Efter några sekunder, som kändes som en smärre evighet, frågade hon varför jag var här. Jag svarade inte, jag kunde inte svara. Det var som att någonting inom mig bara skrek "NEEEEEJ, säg ingenting, du hittar bara på allting, va bara tyst, det är inte försent att gå.". Jag kollade bakom mig på den glasdörr som hade gått igen. Gjorde en snabbkoll för att se om jag kunde komma ut. Sen insåg jag att jag inte kunde komma ut, jag var fast i slussen.
 
"Jag behöver hjälp, jag har en dotter på tre månader hemma och jag tror att jag har en förlossningsdepression. Snälla, hjälp mig."
"Varför tror du att du har en förlossningsdepression?"
"Jag har nog faktiskt sluta tro, jag är rätt säker på att jag har en förlossningsdepression, jag vill bara försvinna."
"Okej Lisa. Du ska få träffa en läkare. Jag öppnar slussen bakom dig så får du sätta dig i väntrummet tills jag lagt in dina uppgifter. Sen kommer jag och hämtar dig och du får ett rum och därefter träffa en läkare."
"Tack."
 
Så satte jag mig i väntrummet igen. Hittade en folder som var riktad till barn med deprimerade föräldrar. Funderade över om mina barn behövde den, kom sen på att de ju inte kan läsa, så det var ju lite onödigt. Efter bara någon minut öppnades den stora dörren till den låsta avdelningen.

"Välkommen in Lisa, av säkerhetsskäl måste jag fråga om du har några vassa föremål på dig."
"Jag har min plånbok, min mobil och mina vantar."
"Inga hemmanycklar?"
"Inga hemmanycklar."
 
Så gick vi in och dörren låstes bakom mig.
Lämna kommentar publicerat i Förlossningsdepression, Kraschen;
Taggar: akutpsyk, blogg, blogga, bloggande, bloggare, duräknas, duärinteensam, förlossningsdepp, förlossningsdepression, föräldraliv, ny blogg, prataomdet, psykakuten, småbarnsliv