Kraschen del 5 - besöket från verkligheten

För att ni överhuvudtaget ska kunna förstå det här inlägget så behöver jag förtydliga några saker om mig. Några egenskaper som jag har och alltid har haft. Till exempel har jag väldigt lätt för att ta till mig andras livsöden och liksom lida med dem. Inte på något direkt dramatiskt vis utan snarare inombords. Jag har som exempel oerhört svårt att se någon sitta ensam eller vara utanför. Mitt hjärta brister, direkt. Jag har även en tendens att hellre gräva ner mig i andras problem än mina egna. Jag ser oftast även andras bekymmer som betydligt värre än mina egna, detta oavsett vad det handlar om. Men samtidigt har jag ibland lite lätt för att tycka synd om mig själv.

Den här dagen då jag beställde taxin som skulle ta mig till akutpsyk var en tisdag i början av Oktober. Elli var ganska precis tre månader fyllda, jag försökte precis som när Nemi var nyfödd undvika att läsa alla artiklar som på något sätt rörde barn som föll illa. Det var för tungt för mig att hantera just då. Men kring den här perioden började bilden om den lilla flyktingpojken Alan att cirkulera. Oavett om man har barn eller inte så tror jag att man blev ganska påverkad av den bilden. Jag vet att den användes av mig som ursäkt många gånger innan jag bad om hjälp för mitt mående. Herregud, jag hade ju kunnat haft det mycket värre! Jag var ju inte på flykt med mina barn! Mina barn mår ju jättebra, vad klagar jag på? Jag är ju bara känslig.
 
Jag grät inte när jag såg bilden på Alan. Jag blev bara mer medveten om hur små mina problem faktiskt var. Att det fanns de som behövde hjälpen mycket, mycket bättre. Jag skänkte pengar lite här och där. Både lokalt och till olika stödorganisationer. Försökte på något sätt lindra mitt dåliga samvete. Jag hade på ett sätt ett dåligt samvete för alla barn i hela världen som någonsin lidit. Kriget i Syren fick mig att avvakta med att söka hjälp. Det fick mig att förringa mina egna problem. Samtidigt kan jag tyckas vara väldigt oinformerad när det handlar om den konflikten, men det var mitt försvar. När konflikten blossade upp och hamnade mest i media var jag antingen gravid eller nyförlöst. Så mycket hade jag ändå förstått att skulle jag läsa om konflikten, då skulle jag nog inte ha klarat av mina hjärnspöken just då.
 
Hur som haver. I och med att jag ringt taxin så har jag i denna stund i alla fall accepterat att mina problem faktiskt är viktiga. De kan inte jämföras med familjer på flykt eller andra katastrofer. Men de är fortfarande ett aktivt problem som jag behöver hjälp med att lösa. För att kunna hjälpa min egen situation. Jag hade äntligen bestämt mig för att jag hade rätt att både be om och få hjälp. Mitt problem var också viktigt.
 
Så kommer taxin. En typ av minibuss med en manlig chaufför av utländsk härkomst med en tjock mustasch som var över ett bländande vitt leende. Han hade snälla ögon och jag tänkte att för en gångs skull sätter jag mig i framsätet i taxin istället för baksätet. 
 
Så jag sitter där och snorar. Han frågar om jag är ledsen varpå jag svarar någonting i stil med "Nej, det är ingen fara, jag är lite trött, jag har småbarn hemma.". Han är tyst och jag tyckte det var ganska skönt. Efter ett tag så märker jag dock att han faktiskt vill prata med mig. Så jag frågar "Har du någon familj då?". Det skulle jag inte ha gjort. Inte alls.Jag skulle få en käftsmäll från verkligheten som jag gömt mig bakom. Ett levande exempel på hur små mina problem faktiskt var.
 
Chauffören i taxin som jag åkte var en flykting från Syrien. Han hade kommit iväg tidigt, för tre år sedan om jag minns rätt. Han är utbildad tandläkare och har alla intyg inskannade men har inte lyckats få originalen till Sverige. På grund av socialstyrelsens regler får han inte sin tandläkar legitimiation utan får lov att köra taxi. Han har studerat de kurser som han behövde för att få verka och arbeta i Sverige, men det var inte tillräckligt. Han är väldigt bitter på det svenska systemet. Det enda han vill är att göra rätt för sig och tjäna pengar, betala skatt och skapa ett nytt liv i Sverige. Efter att han brottats mot svenska myndigheter i ett och ett halvt år och krisen i Syrien blivit värre så gav han upp. Han fixade ett taxileg och nu kör han taxi.
 
Hela hans familj är kvar i Syrien, föräldrar, fru, barn, alla förutom en bror. Hans bror är just nu på någon grekisk ö för att betala smugglare så att de kan få över sina barn. "Menar du de där båtarna som det skrivs om?" sa jag. Han nickade och berättade att jag gissat rätt. Han visste inte om pengarna som de sparat räckte. Han var väldigt arg på Sverige. Vi fattar ingenting, vi vet inte vad smärta är. Vi behöver inte kämpa för någonting.
 
Jag sa inte mycket under den där taxiresan. Men när vi kom fram såg han att jag hade grinat, jag fick hans kort. "-Ring om du behöver någon att prata med." sa han. Jag tackade och klev sen ur bussen.
 
Jag hade ingen lust att gå in på psykakuten längre.
#1 - - Fredrik Hjalmarsson:

Tycker du är väldigt stark som delar med dig av din "resa", Fortsätt kämpa. Kram

Svar: Tack Fredrik! 💕
Lisus