Kraschen del 4 - promenaden

Så för att göra en kort sammanfattning. Jag har alltså kraschat en gång då Pär varit i Kroatien, jag har sökt hjälp på min vårdcentral, Nemi har fått en utökad tid på dagis och nu ska allting fungera. Men det gör inte det, jag kraschar och ballar ur gång på gång. Jag mår inte bra, jag vill inte mer. Jag har funderat på hur jag kan försvinna men återkommer hela tiden till att jag inte vill försvinna. Jag vill inte lämna mina barn, jag älskar mina barn. Jag vill inte lämna min man, jag lämnar honom också. Men i den här delen av kraschen kommer jag att berätta vad som händer då jag bestämt mig för att gå.
 
Jag har stängt dörren bakom mig. Det är som jag minns det ganska kallt ute. Det blåser och jag har mössa och luva på mig. Plånboken snodde jag med mig i sista ögonblicket men telefonen har knappt något batteri. Jag börjar att gå och tårarna rinner. Hulkandet kommer och går och ibland går jag förbi en bänk och sätter mig en stund och grinar. Snoret rinner och jag har inget snorpapper med mig. Tröjärmen fungerar lika bra och den blir lite stel av snoret som torkas bort och fryser.
 
Jag går, går och går. Jag vet inte vart jag ska men jag vet att jag inte vill eller kan gå hem. Inte för att jag inte skulle bli insläppt utan för att jag inte skulle orka. Under tiden jag går messar jag återigen min kompis och säger att jag har gått. Pär skickar ett sms och påminner mig om att de älskar mig. Jag svarar att jag älskar dom också. Han frågar vart jag är, jag svarar att jag inte vet vart jag är, men jag hör av mig.
 
Tankarna snurrar, det jag mest av allt vill är att få vara ifred. Tanken slår mig att gå hem till mina föräldrar, min pappa är nog hemma. Han har pratat mig igenom kriser förut. Men det kändes inte rätt, det kändes inte som att det skulle lösa problemet. Skulle jag gå dit så skulle vi prata, jag skulle precis som jag gjort för Pär, förminska problemen, acceptera att det kommer att bli bättre och sen gå hem.
 
Det var någonting med det här att acceptera problemet, jag kunde inte acceptera det faktum att jag inte fick ordning på mina tankar. Jag kunde inte acceptera att jag så lättvindligt kunde lämna Elli ensam, det hade knappt gått första sex månaderna med Nemi. Jag kunde inte acceptera att jag tyckte att det var jobbigt att byta blöjor, bada barnen och att mata dom. Jag tyckte inte att det längre var acceptabelt att jag trodde Nemi var magsjuk tio gånger om dagen. Jag kunde inte acceptera mera.
 
När jag hade gått i ett par timmar runt och runt så tänkte jag att jag nog skulle ta in på ett hotell. Checka in, messa Pär att jag är säker, stänga av mobilen och bara sova. Problemet var att jag visste att skulle jag göra det skulle jag ändå behöva gå hem till slut. Jag ville verkligen inte gå hem.
 
Så jag fortsatte att promenera, tårarna strömmade fortfarande och jag höll ett ganska högt tempo. Jag försökte nog springa ifrån mina egna tankar. Till slut fann jag mig själv ståendes på en bro över ett vattendrag. Inte en bäck eller en å utan ett vattendrag som endast finns för att dränera marker. Jag stod där och tittade ner på stenarna i bäcken och försökte räkna ut exakt hur djupt det var. Jag tänkte att det borde vara 1-2 cecimeter djupt. Det skulle vara svårt, men det skulle definitivt gå.
 
Jag hade läst en bok tidigare där en pojke lyckats hänga sig sittandes under ett träd, kan han så kan jag. Problemet var bara att någonstans långt inom mig kändes det inte rätt. Jag är behövd, mina barn förtjänar inte ett liv utan sin mamma. Mina barn ska aldrig behöva fundera på varför jag försvann. Jag messade min kompis igen och berättade vad som hände. Hon försökte ringa. I samband med att ringsignalen hördes så var det som att jag kom ur bubblan
Jag svarade inte, men jag beställde en taxi. Jag messade henne och sa att allt var okej nu. Sen messade jag Pär:
"Tar en taxi till akutpsyk nu, jag hör av mig sen, älskar er."
 
 
#1 - - Christine Beausang :

Vilket helvete. För alla.
Vilken styrka att hitta dig själv innan det var för sent. Blir imponerad samtidigt som jag blir ledsen för att man ska behöva råka ut för sånt här. Kram

Svar: Tack. Det var ett helvete och ibland är det tufft. Men det är så skönt att vara "på andra sidan". Nu måste jag bara nå ut och försöka "rädda" fler. Mitt dåliga mående får inte ha varit förgäves. Tack för att du tog dig tid. 💕
Lisus