Kraschen del 3

(I den här delen kommer det flera gånger stå att Pär skriker på mig och att  han verkar helt oförstående. Innan ni läser vill jag klargöra att jag inte klandrar honom alls. Jag hade reagerat likadant. Han kämpade för att vara stark för två och varje gång han trodde att det var på väg att bli bättre så visade sig motsatsen. Han hade ju panik han också. En depression drabbar inte bara den deprimerade utan även familjen. Min man är dessutom väldigt fäst vid rutiner och i vanliga fall har vi väldigt fasta rutiner.)
 
Nu är det måndag. Jag har fått hjälp på fredagen innan. Vi har överlevt helgen och bett om utökad tid på dagis. Allting kommer ju att lösa sig nu, allting. Pär har påpekat flera gånger under helgen att jag verkligen ser ut att må mycket bättre nu. Jag höll nog inte med egentligen men sa han det så fick det vara så. Då fick det bli även min sanning. Bara för att fira eller komma ut ur huset så åker jag och Elli till ett shoppingcenter tillsammans med en kompis och hennes son. Vi äter lunch och allting är supertrevligt och bra.
 
Sen, huxflux så ballar min mage ur. Jag ringer till Pär i panik. "ÅK HEM NU" är allt jag säger. Hans reaktion blir inte riktigt som jag tänkt mig... Han upplyser mig om att han kan ju inte bara lämna jobbet, hur ska vi överleva rent ekonomiskt? Det här håller ju inte. Han kan inte komma hem varje gång jag flippar. Nemi går längre dagar på dagis bara för att jag ska fixa det här nu. Han påminner mig om att det bara är psykiskt varpå jag slänger på luren. Lika delar ledsen som besviken, jag trodde han förstått att han behövde finnas där, jag tyckte att det var självklart.
 
Jag skjutsar hem min kompis och hennes son och på väg hem så ringer faktiskt Pär upp för att berätta att han är på väg hem. När jag kommit hem och även han så somnar jag. Jag sover ett par timmar, något som jag har väldigt lätt för under den här tiden. Nemi blir hämtad vid fyra, jag blir uppdrgen ur sängen för "vi måste äta middag ihop"(Pärs ord). Jag minns allra mest hur ointresserad jag var av att äta middag tillsammans under den här tiden. Hade jag kunnat ta in på ett hotell i min ensamhet så hade jag gjort det.
 
Vi överlevde i alla fall måndagen och natten till tisdagen. Pär och Nemi går upp tidigt och Nemi får gå på dagis från klockan åtta istället. Vi hade ju förlängda timmar under en kortare period nu då man höjt min medicinering och den behövde stabiliseras. Förskolan visste om vår situation och var guld värda under den här perioden. Hur som helst.
 
På morgonen när jag och Elli låg kvar och sov i den stora sängen så ammade jag henne lite. Hon sov djupt och jag låg och filosoferade och försökte samla kraft för att gå upp inom ganska kort. Sen hände det. Hon kräktes ner hela mig, hela sig, hela sitt babynest och halva vår säng. En kaskadkräka. Alla som har små barn vet att det här händer ibland. Alla som har små barn vet att de inte är speciellt äckliga kräkor när barnen är så här små. Alla vet att det inte är någonting att oroa sig över.
 
Alla.Utom.Jag.
 
Jag tar mig upp i sängen med en skrikande Elli i min famn. Hon vaknade ju så klart i panik av den här kräkan. Vi går ner till skötbordet och jag byter om på henne och även på mig själv. Stoppar in nest och nerkräkta kläder i tvättmaskinen och slår igång den. Sen känner jag helt plötsligt någonting fuktigt på min kind och ser att Ellis nya kläder är fulla av blöta små prickar. Jag inser då att jag gråter. Jag har inte gråtit speciellt mycket under den här tiden. De gånger jag grinat har inte varit mer än fem-sex gånger.
 
När jag märker att jag gråter de här tunga men ändå så omärkliga tårarna händer någonting. Helt plötsligt börjar jag att verkligen hulka. Hela kroppen bara skälver och jag känner hur jag inte orkar bära Elli en centimeter till. I ren panik lyckas jag fånga upp babygymmet på golvet i vardagsrummet och lägger det i hallen med Elli på. Elli som ligger och ler så stort, som är så glad.
 
Jag vet inte hur länge vi sitter där med mig stortjutandes, fem minuter, tre timmar? Jag har ingen aning. Men jag ringer till slut Pär och säger att nu orkar jag inte mer. Det går inte mer. Jag funderar på att dra. Pär blir återigen stressad, jag kan ju inte hålla på så här. Han hinner ju knappt komma till jobbet innan jag ringer och kräver att han ska komma hem. Jag blir bara mer ledsen, skriker lite tillbaka och han skriker han också. Till slut lägger jag på.
 
Av någon anledning tar jag sedan en selfie (hur fan tänker man då?!) och skickar bilden till en vännina som även hon har det ganska tufft efter sin förlossning. Jag minns inte vad vi skrev till varandra eller så. Jag tror att jag kan ha uttryckt att nu skiter jag i det här.
 
Mitt i allt det här börjar Elli skrika, hon är ju hungrig. Jag minns så väl idag hur jag satt på golvet i hallen, gråtandes och matade Elli. Hur jag satt och funderade på hur länge hon skulle klara av att vara ensam om jag ammade henne nu. Jag minns även att jag påminde mig själv gång på gång att jag inte får lämna henne utan utpumpad mat och en lapp om när hon senast ätit. Men jag hade bestämt mig, jag skulle gå.
 
Pär ringer upp. Han meddelar att han är på väg hem. Jag bestämmer mig för att vänta på att han kommer hem. När han sedan kommer hem berättar jag för honom att jag nu skiter i det här. Jag orkar inte vara kvar mer. Jag minns hur han tar Elli och skriker någonting i stil med "Men dra då! Stick! Man lämnar inte sina barn!". När han sa det vart jag så lättad. Han sa åt mig att dra.
 
Så jag klädde på mig och gick.
#1 - - Malin:

❤❤❤