Gästbloggare: Amanda

Amanda är en tjej som kommenterade hos mig på Instagram(@lisuspunktse) och där berättade att även hon gått igenom en förlossningsdepression. Jag skickade ett IM till henne och frågade om hon skulle vara villig att dela med sig av sin historia. Som jag tidigare nämnt är förlossningsdepressioner väldigt olika och individuella. Amanda ville gärna dela med sig och här är hennes berättelse.
Vill även du dela med dig till andra? Maila mig. Det går självklart bra att vara anonym. Tack Amanda för att du delar med dig. ❤️

Amandas berättelse:

Min förlossningsdepression.

Min graviditet var lätt, min förlossning gick otroligt smidigt och utan komplikationer. De första timmarna efteråt kändes som en dröm. Svårt att förklara men allt kändes väldigt konstigt direkt. Som om jag inte längre var jag, livet hade vänts upp och ner - och det kändes. Där och då tänkte jag direkt att det var den berömda bebisbubblan av lycka som slagit mig. Vad annars? 

Vi blev kvar tre dagar på BB då lilltjejen hade gulsot. Det var jobbigt. Bli väckt var tredje timme, instängt i ett sjukt litet rum mitt i varmaste sommarveckan. Stressad personal. Vi ville bara hem. Allt kändes fortfarande väldigt konstigt,  och jag kände ingen som helst kärlek till min dotter. men det blir bättre när vi kommer hem tänkte jag. 

Väl hemma kom "baby bluesen" den tredje dagen. Jag grät mycket. Det var jobbigt med besök, alla var så glada. Men inte jag. Allt kändes konstigt, det var en stor omställning. Jag sov knappt, jag var otroligt orolig, hörde bebisskrik trots att hon inte grät och ville mest bara sitta på soffan. Kunde inte släppa tankarna på att jag skulle råka tappa henne. Men så är det väl, tänkte jag. Stor omställning, såhär "ska" det ju vara! Jag gick ut första gången utan henne när hon var två veckor, bara för att hämta en sak hos min mamma fem minuter bort. Minns att jag blev bländad, hade ju stängt in mig i lägenheten hela dagarna. Det var jobbigt att vara ute och livet kändes konstigt och förstört. Jag var inte jag. Jag var en mamma.  

Att ha ansvar över mitt barns liv var läskigt. Jag kunde inte sova, jag vad så trött men jag vaknade hela tiden och behövde titta så hon andades. Tillslut var jag uppe nästan hela nätterna. Min sambo började försöka ha henne i soffan ute hos sig mellan 21-00 så jag kunde sova. Men då låg jag vaken med ångest över att "snart är det min tur igen". Hon hade förstört mitt liv. Jag älskade henne inte ens. Jag måste vara världens sämsta mamma, kände jag. Efter någon vecka köpte min sambo ett andningslarm. Sen sov jag. Från 19-10 flera nätter på raken (med amningspauser såklart). Kanske börjar det ordna upp sig allting?

Efter någon månad hade vi landat lite i livet som föräldrar. Jag började tycka om dottern mer, kunde uppskatta de söta små ljud hon gjorde. Jag(med dottern) började följa och handla, gå ut, ta fikor, träffa vänner och göra det jag tidigare gjort. Det kändes bra! Står väldigt nära min familj, bor endast fem minuter ifrån och äter alltid middag där på fredagar och lördagar. Det kändes så himla bra att göra det även nu, att se dem bära vår dotter och att få den där avlastningen. 


Men då kom nästa bakslag. Kvällsskriket. Varje kväll. Hysteriskt googlande! Kolik? Sjuk? Magknip? Mjölkprotienallergi? Övertrötthet? 
Ja, övertrötthet tyckte jag det var. För mycket intryck, för mycket folk. 
Slutade träffa vänner. Hjälpte inte. Slutade besöka familjen. Hjälpte inte. Sa nej till allt besök, slutade gå ut, stängde in oss en hel dag i sovrummet när sambon jobbade. Inget hjälpte. Tillslut fick ingen hålla henne. Bara jag, inne, instängd. Flera dagar i sträck. Vågade knappt gå på toa för jag var rädd att min sambo skulle börja prata med dottern vid "fel" tillfälle. (Han "gick med" på detta pga att han var lika rädd och nybliven förälder som jag. Han har dessutom alltid sett upp till mig gällande föräldrarskap och litade blint på att jag visste vad som vad bäst) 
Minns så väl när min pappa kom på besök. Mitt i alla mina försök att minska intrycken. Han tog upp henne. Jag kände panikångesten komma smygande, han förstör ju allt! Sa att nu behöver hon sova. La henne snabbt i vagnen och började gå ut. Han gick med. Höll på att kvävas av mina egna andetag. Den känslan minns jag än. Paniken, ångesten. Gick mot deras hem, sa tack för sällskapet, och gick ifrån honom snabbt så han inte hann med. Jag hatade honom!

Stackarn. Stod kvar där och undrade säkert vad han gjort för fel. 

Mitt liv kretsade under ett helt år av att hålla reda på hennes sovtider och mattider. Sov hon 10 minuter för lite bröt jag ihop, då föll hela dagen. 

Det här är en väldigt mörk tid i mitt liv och ska jag vara ärlig minns jag inte så mycket mer från den. Eller i vilken ordning allt hände. Det blev inte så mycket värre mer än min besatthet av att se till att hon inte fick för mycket intryck. Både tur och otur. Hade det blivit värre hade kanske någon förstått och jag hade fått snabbare hjälp. Men jag blev sakta med säkert bättre av mig själv. 

I skrivande stund ligger jag mellan min snarkande 2,5 åriga dotter och vårt nyaste tillskott - en ljuvlig tös på 9 veckor. Den här gången kändes allt som vanligt direkt efter, förutom att jag var i extas av lycka. Den lyckan har hållt i sig. Allt har känts sådär som jag nu fattar att det ska! 

Jag sörjer lite för att jag inte fick det med min äldsta. Men samtidigt kan jag känna ett extra starkt band till henne, vi tog oss igenom det. Tillsammans. Så känner jag. Hon gjorde så jag klarade av det, hon stod ut med en knasig mamma. Hon blev så bra. "Mamma, du ä min bätta vän" brukar hon säga. Och hon är min.