Intervju med Västerås Tidning.

Imorgon ska jag intervjuas av en reporter från Västerås Tidning. Ämnet är givetvis förlossningsdepressioner, har läst igenom frågorna nu och en del frågor tycker jag inte att jag har befogenhet eller kunskap nog att svara på. 
Jag hoppas att hon kommer att förstå vad jag säger. Jag är ingen läkare, jag är inte över huvud taget utbildad inom sjukvård förutom att jag gått en HLR-kurs för barn. 
Däremot vet jag vad man behöver höra när man är mitt inne i skiten: Du är inte ensam! 
Det är vad jag vill få fram i intervjun imorgon. 

Bjuder på några bilder från veckan, vi påsklovar för fullt här. ☺️






On the radio

Jag har idag spelat in lite Radio. Det var en omtumlande upplevelse. Jag blir intervjuad av Linda Pira i programmet Pira och Bråding som sänds i P3. Vi pratar om min resa från förlossningen tills dess att jag förstod att jag har en förlossningsdepression. 
Allting får ju inte plats. Mina beskrivningar i bloggen är djupare och mer målande. Men jag hoppas och tror att det här programmet lyckades fånga sorgen, tvivlet, skuldkänslorna men även glädjen i att jag är på väg ur detta.

Många har kallat mig modig och tuff som vågat göra detta. Jag har vetat om detta i flera veckor. Jag har funderat fram och tillbaka på om jag vill göra det här eller inte. Till slut bestämde jag mig för att göra det. Jag är en person med ganska hög integritet så att göra detta var inte lätt.

Det jag dock vill påminna mig själv men även andra om är att jag i programmet inte berättar om mig, jag berättar om min förlossningsdepression. Min upplevelse av min förlossningsdepression. Samt att en förlossningsdepression kan vara oerhört individuell, men den är fortfarande alltid aktuell!

Tack för alla fina kommentarer och allt pepp. Jag är så väldigt tacksam över att ni följer mig och peppar mig. Tack!



Kraschen del 8 - Jag har rätt!

De har lämnat mig ensam i rum nummer 2. Jag sitter där och känner mig ganska liten, en märklig känsla när man rent fysiskt sett är väldigt stor. Något jag var vid denna aktuella tidpunkt.
 
Jag minns hur jag satt och liksom samlade kraft och mod. Hur jag laddade upp för att Karl-Henrik och studenten skulle komma tillbaka in till mig i mitt lilla rum och liksom säga "Ja, din medicinering är ju ökad och du måste helt enkelt vänta på effekten av den." Jag visste sedan tidigare att en sådan effekt kan ta upp till tre veckor. Vi hade ju redan fixat så att Nemi hade ökad tid på förskolan under dessa tre veckor. Man skulle kunna säga att jag var beredd för att acceptera mitt nederlag och gå hem.

Efter en stund så knackade det åter på dörren och Karl-Henrik och studenten klev in men ingen utav dem sa någonting. Precis innan dörren slås igen som puttas den upp av en man i vit läkarrock. Han hade brunt hår och var kortare än mig fast väldigt kraftigt byggd. Om jag minns rätt hade han även glasögon. Han hade ett sätt att föra sig som innebar en ganska stor pondus. Det här var ingen som man sa emot. Sa han att man skulle hoppa var frågan bara hur högt.
 
Han stegade in, sträckte ut sin hand och presenterade sig med för och efternamn. Samma stund som han kommit in så fattade jag att jag skulle få gå hem nu. Karl-Henrik var bara för feg för att säga det själv. Denna överläkare som han pratat med hade sopat bort allt jag sagt och skulle nu berätta för mig hur liten och oviktig jag var. Precis som jag tänkt från början, det här är bara skitproblem.
 
Så började han ställa frågor. Frågor som jag redan svarat på. Han frågade om mina graviditeter, mina förlossningar, mitt stämningsläge efter förlossningen med Nemi. Ett stämningsläge som jag beskrivit som en närmast euforisk känsla. Hur jag efter förlossningen med Elli inte kände denna eufori utan snarare bara varit i en grå dimma av känslor. Han frågade hur mycket jag sov, sov jag alls? Mitt svar var att jag sov varje tillfälle jag fick. Jag kunde somna stående om jag bara var ensam. 
 
Under den tiden han ställde alla de här frågorna snurrade det i mitt huvud. "Varför ställer han alla dessa frågor om jag snart ska gå hem utan hjälp?!" "Varför åkte jag hit?!" "Vart ska jag ta vägen nu?!". Tillslut så tystnade han. Han hade ställt klart alla frågor.
 
En sak jag minns så väl under den tiden jag satt i det där rummet både när Karl-Henrik ställde frågor och nu när överläkaren ställde frågor var att jag liksom, accepterade mitt öde. Jag sa inte mer än jag behövde. Jag hade ingen ork att säga mer än det som efterfrågades. Så när inga frågor ställdes, då var jag helt tyst. Jag som annars pratar på i obekväma tystnader, njöt av att det var just tyst.
 
Så tittar överläkaren på mig. Hans tidigare väldigt stränga och respektingivande blick mjuknar. Så säger han lugnt: "Nu ska jag förklara för dig varför du mår så här. Vi är inte helt säkra men nästan. Du visar alla tecken något vi kallar för en Postpartumdepression, något som i dagligt tal kallas för en förlossningsdepression. Den medicinen som du har fått ökad dos på, den biter inte på det här. Att du mår så här dåligt idag trots den hjälp du fick på vårdcentralen i fredags är inte konstigt. Du fick helt enkelt inte rätt hjälp. Men nu är du på rätt ställe, nu kan vi ge dig rätt hjälp."
 
Känslorna jag kände efter att han sa det där. Jag kan inte beskriva dem i ord, det var en sådan stor känsla av lättnad, chock och en massa annat. Här har jag gått och trott att jag varit sjuk, men samtidigt inte riktigt trott på det. Så kommer här en överläkare på akutpsyk och säger att jag har haft rätt. JAG HAR RÄTT! 
 
Jag hade tänkt skriva klart det här inlägget helt. Berätta om vad som hände i rummet efter min diagnos. Men att skriva om just de här timmarna, det har tagit mer kraft än jag trodde. Jag försöker att fortsätta på detta imorgon.