Kraschen del 11 - är detta vad man menar med ironi?

Kort efter att jag hamnade i vad jag kallar för "kraschen" vilket innebär att jag går till akutpsyk och tar emot hjälp så får jag en kallelse till en överläkare på allmänpsykiatriska mottagningen. Vi kan kalla honom doktor Lennart. Jag fick en tid hos honom bara en och en halv vecka efter min krasch, tiden var på en måndag. Samma måndag fyllde även Nemis fadder år så det datumet lär jag ju inte glömma. Jag var ganska nervös inför den här tiden och ni känner ju sedan tidigare till min panik-magsjuka som jag hade. Den som kom och gick helt okontrollerat. Sedan jag varit på akutpsyk och fått ångestdämpande utskrivet hade jag inte längre dessa attacker. Eller, när de kom kunde jag ta en tablett, lägga mig och sova och rida ut stormen. Jag kunde koppla magpaniken till en ångest. 
 
Kvällen innan äter vi pizza och jag hamnar mitt i maten i ett läge där jag behöver ge Elli mat vilket gör att jag sätter mig i fåtöljen, Pär och Nemi äter klart pizzan och jag har sedan en hel pizza som väntar på mig i köket. Nu skulle jag inte äta hela pizzan själv utan halva var Pärs matlåda, precis som vi brukar göra. Pizzan köpte vi från samma ställe som vi alltid köpte ifrån, vi äter köpmat en dag i veckan och då köpte vi alltid pizza. 
 
När flickorna somnat tar jag därför min pizza men nöjer mig efter en fjärdedel. Jag är så sjukt trött och nervös inför morgondagen så jag väljer att gå och lägga mig rätt tidigt, redan vid klockan åtta. Jag ligger och fipplar med mobilen och får plötsligt ett diffust magont. Jag lägger ner mobilen och bestämmer mig för att rida ut den här ångeststormen på egen hand genom att försöka somna ändå. Jag kan dock inte somna. Magontet bara växer och växer. Jag går ner och lägger mig i soffan och berättar för Pär att jag har riktigt ont i magen. Han som jag tror att det bara är en ångestmage men när jag försöker gå på toa så händer ingenting. Jag ligger där i soffan någon timme och bara vrider och vänder på mig. Plötsligt kluckar det till i magen och jag måste springa in på toaletten. Jag behöver inte ge några utförliga beskrivningar men jag hade blivit matförgiftad. Min värsta ångest som är att kräkas eller magsjuka över huvud taget bara kom insläntrande som nåt jävla ödets ironi.
 
Jag bodde inne på toaletten den natten. Det gick vid den tidpunkten även magsjuka på förskolan så vi visste ju inte vad jag hade drabbats av. Men eftersom att symptomen kommit plötsligt och sedan försvunnit så fort skiten (haha) var ute så lutade det ju åt en matförgiftning. Jag ringde till den psykiatriska mottagningen men kom inte fram, det visade sig sedan när jag kom fram vid 13:15, min tid var bokad till 14:00, att de haft problem med sina telefoner. När jag kom fram sa sköterskan som jag pratade med ändå att jag väl kunde ha ringt lite tidigare. Som tur var va jag för trött för att reagera på hennes ord men hade detta varit jag i skärpt läge så hade jag mest troligt grubblat på detta i ungefär tre veckor. Det var ju inte mitt fel att jag inte kommit fram i telefonen men min förlossningsdepression gör många gånger att jag klandrar mig själv för saker som jag inte kan påverka. Dessutom kan man ju tycka att ett bemötande på en psykiatrisk avdelning borde vara lite mer.. Tillmötesgående.
 
Jag la mig och sov efteråt och dagen efter mådde jag bra igen. Därför ringde jag till mottagningen för att få en ny tid. Då jag ringde så berättade jag att jag ringt dagen innan och avbokat på grund av en eventuell magsjuka som vi nu konstaterat var en matförgiftning. Jag fick tillbaka en suck i luren:
"-Doktor Lennart är väldigt upptagen"
"-Ja, det förstår jag, därför ringer jag redan idag för att få en ny tid."
"-Varför kom du inte på den tiden du hade bokad igår då?" 
Innan hon fortsatte bemödade hon sig först med att avge en ny suck
"-Det är ju faktiskt viktigt att komma på sina bokade tider."
"-Ja, jag vet det. Jag jobbar själv i en bransch där det inte är helt ovanligt att kunder inte kommer på sina bokade tider trots att de själv bett om de aktuella besökstiderna. Men i detta fall var jag eventuellt magsjuk och valde därför att stanna hemma för att inte riskera att smitta andra."
"Ja, men du var ju inte magsjuk."
"Nej, som tur var så var det bara en matförgiftning."
"Okej...."
Återigen hör jag hur hon suckar djupt, nästan stönar över hur jobbig jag är varpå jag säger någonting i stil med:
"Jag var matförgiftad igår, idag mår jag bra. Jag är oerhört ANGELÄGEN om att få träffa doktor Lennart så fort som möjligt så att jag kan få hjälp med detta. Kan du vara vänlig och hjälpa mig med det?"
"Jag ska se vad jag kan göra, jag ringer upp dig sen. Tack och hej."
"Jaha, eh, hej då då."
 
Jag kan verkligen inte förstå hur ett bemötande på en psykiatrisk mottagning kan vara så här fel. Mest troligt hade hon en riktigt dålig dag för när hon ringde och bekräftade en ny tid som faktiskt var redan samma vecka så hade hon en helt annan ton på rösten. Jag är glad att jag var så stark i min vilja att bli frisk att jag orkade tjafsa med henne. Anledningen till att jag minns samtalet så väl är faktiskt att jag för första gången i hela mitt liv använt uttrycket "angelägen". Så, ni som undrar vilka människor som använder sig av ett sådant uttryck, här har ni en.
 
Nästa del av kraschen kommer att handla om mitt första besök hos doktor Lennart. Tiden springer ifrån mig just nu och jag skriver vi de få tillfällen som jag får vara ifred här hemma. 
 
Allt gott fina läsare.