Förlossningsvård

Läste en krönika för ett par dagar sedan som liksom fastnade.
Krönikören påpekade hur vi som gravida gång på gång blir påminda om att "vi är gjorda för detta" "det är naturligt" och allt annat som jag och många andra fått höra.
Nu har kvinnor fött barn längs motorvägar, på bensinstationer och ett barn har till och med dött.
För att vi inte är prioriterade.

Jag har aldrig känt mig så onormal som jag gjorde under mina graviditeter!
Även om två naturliga födslar var häftiga hade jag ALDRIG klarat den första utan epidural och risken finns att Elli inte hade överlevt den andra utan kompetensen och envisheten hos barnmorskan och förlossningsläkaren som fick igång min förlossning som jag, på egen hand, saktade ner.

Jag har sytt några stygn. Jag har förlorat avsevärda mängder blod vid den första förlossningen. Jag har varit chockad, lycklig, paralyserad, ovetande, okunnig, fokuserad, förvirrad och en massa annat under mina förlossningar.

Men en sak har jag aldrig någonsin känt. Jag har aldrig varit orolig över att få komma in på förlossningen. Jag har aldrig varit osäker på att få hjälp.

De dagar då mina tjejer fötts har det varit relativt lugnt på förlossningen. De gånger jag behövt åka in på grund av andra saker som senare kunnat förklarats som oförklarliga men helt okej har jag alltid blivit väl bemött. Jag har alltid känt mig viktig och som att de tagit sig tid för mig.

Jag förstår idag vilken oerhörd tur jag har haft. Långt från alla har haft den här turen.

Så mitt i all debatt om förlossningsvården så vill jag bara tacka för de positiva upplevelser från mina förlossningar och tiden jag tillbringat på BB efter båda förlossningarna.

Tack Förlossningen, Klaramottagningen och BB på Västerås Sjukhus. Tack för ert engagemang!