Kraschen del 2

Pär är nu hemma från Kroatien, jag, svärmor, min mamma och tjejerna hade överlevt veckan. Nu kunde vi börja leva så där som vi tänkte hela tiden med dagislämningar och dagishämtningar. Jag skulle lätt kunna ta hand om barnen själv, herregud, alla andra klarar ju det. Jag mådde ju egentligen bara dåligt för att Pär var borta.

De kommande 3-4 veckorna efter att Pär kommit hem från Kroatien så hände något. En och samma sak hände ganska ofta. Jag fick en inbillad magsjuka och akuta symptom som krävde att jag satte mig på toaletten omgående. Varje gång som Nemi hostade var jag övertyad om att hon skulle kräkas. Åt hon lite konstigt, typ tuggade snett, då skulle hon också kräkas. För att inte tala om när hon rapade. varje gång detta hände ringde jag Pär i panik och grät och satt oftast redan på toaletten när jag ringde.

Sen en dag så fick jag nog. Jag ville inte mer. Jag ville inte må så här dåligt. Jag kunde knappt handla för att magsjuka personer kan ha tagit på frukten och grönsakerna i affären innan mig. Jag hade svårt att glädjas åt nyheten när andra berättade om sina graviditeter. Det enda jag tänkte var någonting i stil med "stackars jävel.". Men det var ingenting jag sa.

Jag hade ändå några under de här veckorna som jag berättade de flesta tankar för. En vännina som var gravid och även Pär så klart. Sen några i familjen också men mycket valde jag att hålla för mig själv. Mina tankar var ju inte kloka och alla ville ju att det här skulle fungera. Pär kunde ju inte vara hemma från jobbet? Jag kan väl ändå ta hand om mina barn?!

Åter till den dagen då jag inte ville mer.  Jag ville bokstavligt talat bara försvinna. Jag ville aldrig dö, mina barn behövde mig. Men jag ville sticka, dra, försvinna bara vara borta. Det var en fredag när de här känslorna blev för överväldigande, jag gick ner med Pär och tjejerna och åt frukost men sa sen till Pär att jag behövde gå och lägga mig igen. Så jag gjorde det. Jag vred och vände på mig och tänkte att det här går inte, det håller inte. Jag har människor som behöver mig, hur lite jag än vill det så behöver mina tjejer ha sin mamma.

Så jag surfade på mobilen till en hemsida där man kunde chatta med en anonym person direkt. En person som skulle råda en då man har tankar om att ta sitt liv. En anonym person som jag kunde skriva alla galenskaper till, en person som inte dömde mig, bekräftade att jag inte var galen och gång på gång påpekade att det finns hjälp att få.

Problemet den dagen var bara att jag inte orkade kämpa för att få hjälp. Men jag ropade på Pär, han kom upp med Elli på armen och jag berättade. Jag berättade nog inte att jag hade tankar på att försvinna men jag sa att jag inte ville mer. Jag sa att jag inte orkar mer.

På något mirakulöst sätt satt vi två timmar senare hos en familjeläkare och jag fick ångestdämpande och ökade på min sertralinmedicindos. Jag ammade ju så jag kunde inte ta vilka mediciner som helst men jag mötte ett riktigt proffs. En tjej som jag faktiskt gått i parallelklass med på gymnasiet, Klara om du läser det här, du är rätt person på rätt plats!

Sen kom helgen och vi förberedde oss för att det skulle bli några tuffa veckor nu när medicinen skulle trappas upp och jag skulle börja må bättre. Vi fick (tack och lov) klartecken från dagis att ha Nemi där några fler timmar per dag då jag trappade upp min medicin, vi visste ju att det bara skulle handla om ett par veckor som mest och det här var enklast för oss alla.

Nu kan man ju tycka att allting faktiskt löst sig. Men totaltkraschen har fortfarande inte skett. Kan ni tänka er, det blir alltså värre! Fyfan.

Men det tänker jag skriva om i ett annat inlägg.