Kraschen del 1

När vi hade varit hemma våra 10 dagar med Elli så innebar det att vårt sommarlov var slut och att vår stora tjej skulle skolas in på förskolan. Det var ganska varma dagar och även om det bara är mindre än ett halvår sen så känns det ändå som en evighet sen.

Direkt efter inskolningen så skulle Pär börja jobba. Inskolningen hade gått jättebra och Nemi skulle nu gå på förskolan, Pär skulle jobba och jag och Elli skulle vara hemma. Jag skulle lämna på förskolan och hämta och som längst vara ensam med barnen i två timmar per dag egentligen. Så många har ju gjort det här före mig så jag var inte ett dugg nervös.

Redan från början så tyckte jag att det var konstigt att jag tyckte det var så himla jobbigt att ha två barn. Att jag aldrig riktigt fick till kontakten med Elli och aldrig fick de där himlastormande känslorna som jag haft för Nemi när hon var nyfödd. Att jag såg barnen som en belastning och tyckte att Pär skulle komma hem så fort han kunde varje dag. Vi tyckte ändå att det gick bra. Eller, vi intalade oss det. Då och då försökte jag lyfta det faktum att jag inte trodde att jag mådde speciellt bra egentligen.

Pär var fast i sin övertygelse om att jag bara var trött. Han brukar känna mig bäst så jag trodde på honom jag också. Jag hade ändå förlorat min mormor, fött barn, skolat in ett annat barn på dagis och hamnat i en helt ny vardag inom loppet av bara någon månad. Men sedan vid åttaveckorskontrollen hos BM så bröt jag ihop. Några dagar senare ringde jag BVC och bad om en tid till en psykolog och jag fick en tid, 1.5 månader fram i tiden. Men snart skulle vi få veta hur illa allting egentligen var.

Lagom till att Elli blev två månader åkte Pär till Kroatien och skulle lämna mig ensam hemma med tjejerna under sex dagar. Som lösning skulle svärmor bo hemma hos oss, hämtning och lämning skulle underlättas och allt skulle mer eller mindre vara som vanligt. Bortsett från att Pär var borta så klart.

Så kom dagen då Pär skulle åka. En lördag. Vi var lite nervösa allihopa men så åkte han. Jag lagade pannkaka till Nemi. Svärmor kom över efter en timme och gick med Nemi till lekparken. En stund därefter kom även min kompis Carro och satt med mig och Elli hemma i huset. Så började min mage att bubbla. Jag gick på toaletten.

Sen bubblade den igen, igen, igen och igen.
Tillslut gick jag ner och bad om ursäkt men jag behövde sova lite. Så jag sov en stund när Carro och svärmor tog hand om barnen. Sen mådde jag lite bättre.
Framåt kvällen kom sen min mamma över då vi skulle ha tjejkväll allihop. Jag fixade maten men sen när vi skulle äta så bara växte maten i munnen. Jag fick inte i mig någonting. Återigen ursäktade jag mig och gick och la mig och sov.

Då på kvällen började även min kropp att göra ont. Lederna värkte och jag mådde illa. Typiska magsjuke symptom. Men barnen mådde bra.
Jag messade Pär den kvällen, för jag låg och grät, jag började förstå vad som var på väg att hända. Jag skrev någonting i stil med att det kanske inte var så smart att han åkte trots allt. Sen somnade jag.

Dagen efter mådde jag ännu sämre. Men jag tog mig ut på en promenad med Elli i vagnen, en skön rensande promenad. Jag försökte ringa Pär, jag grät ju konstant. Men han svarade inte, han var ute och åkte båt i Kroatien och hade lagt undan sin telefon. När jag var hemma så ringde han i alla fall upp och jag minns hur jag satt i fåtöljen och försökte få fram hur dåligt jag mådde. Det var ingenting jag ville att någon annan än han skulle höra eller se. Men med Elli ammandes i famnen och mamma, svärmor och Nemi i huset... Då var det lite svårt att få fram det.

När Pär var borta trillade polletten ner för honom, han förstod, precis som jag. Det här är en depression, som troligen har med förlossningen att göra. Men bara han kom hem igen så skulle allting bli bra. Det var vi övertygade om båda två. Tillsammans kan vi flytta berg om vi behöver. Jag blev bara så sjuk av att han var borta.

Min ångest tog sig en fysisk form för att min stöttepelare var borta. Så fort han kom hem skulle allting bli bra igen. Det här var första eller andra veckan i September. Först i Oktober fick vi veta hur fel vi faktiskt hade.