Det står inte rätt till

Det är märkligt att säga det men samma stund som vattnet gick där i Juli 2015 så ångrade jag mig. Det var inte första gången jag ångrade mig. Jag minns hur jag flera gånger under graviditeten tänkte att Pär nog hade rätt, det var så bra med bara ett barn. Jag kom på mig själv med att strutta runt i huset när Pär och Nemi lekte utomhus i somras och tänka "Åh vad bra vi har det, vi tre.".

I sanningens namn så har få barn varit så efterlängtade som Elli. Jag längtade efter henne innan hon fanns i mig. Det påminner jag henne om, varje dag. Varje, varje, varje dag. Oavsett hur dåligt jag har mått i min förlossningsdepression så har jag alltid varit säker på en sak. Jag älskar henne, jag älskar Nemi och jag älskar Pär. Att jag står kvar, det är tack vare min kärlek till dom.

Det här med att inte riktigt komma överrens med sina känslor, att liksom känna så starkt för någonting fel. Någonting som inte är fel. Det började kring Maj 2013. Ungefär två veckor innan vi gifte oss, Pär och jag. Min fina man, sen jag. Fast när vi gifte oss så kändes det inte riktigt som jag. Allting var i en dimma, jag minns det faktiskt fortfarande som just en dimma. Min pappa ledde mig fram till altaret, precis som Pär hade föreställt sig det. Lokalen var dekorerad av min syster på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra det själv. Ringen satt jättebra, en enkel ring i vitt guld med en rundad diamant. Den är så enkel och utåt sett så passar den faktiskt mig. Jag är en ganska lätt person, jag tycker om att lösa saker och har väl inte så många berg som känns oöverstigliga. I alla fall inte när jag är mig själv och mår bra.

Men inombords kändes allting så himla oviktigt. Det här bröllopet som jag och Pär tillsammans planerat under lite mindre än ett år, det var inte alls lika viktigt längre. Vinet vi serverade, det enda i matväg som jag insisterat på att sköta helt själv, fick jag ändå inte dricka. Bubblet, det var för alla andra. Inte för mig. För jag skulle bli mamma och Pär skulle bli pappa.

Nemi var med på vårt bröllop. I magen. När hormonerna tog tag i mig för första gången där i Maj 2013 så hände någonting. Det jag vet idag är att jag blev deprimerad. Inte så där lite lätt deprimerad utan faktiskt riktigt sjuk. Jag var sjukskriven delar av min graviditet och åt ångestdämpande större delar av den. Jag älskade tjejen i min mage. Jag var dock övertygad om att hon var en han. Sju ultraljud hade dock inte fel och ut kom hon, Nemi. Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv. Men efter att jag varit vaken ett par timmar med henne somnade jag och sov sedan i 18 timmar. Det är jobbigt som f*n att föda barn.

När Elli föddes var jag inte olycklig, jag var likgiltig. Hon var hel och ren, tio fingrar, tio tår. Hon kom tre dagar för tidigt. Hennes planerade ankomstdag skulle vara den samma som min mormors begravning, men min mormor ville nog träffa henne utanför magen. Så jag är övertygad om att hon hade ett finger med i spelet. När Elli var tre dagar var hon på sin första begravning. Jag har aldrig gråtit så som jag gjorde under den begravningen.

Det var så mycket som släppte. Det var känslor inför att min mormor gått bort, att mitt barn var fött och att livet var så fint.

Men det jag kände då, som jag inte ville lyssna på. Det var min magkänsla som sa.

"Det står inte rätt till."