Kraschen del 2

Pär är nu hemma från Kroatien, jag, svärmor, min mamma och tjejerna hade överlevt veckan. Nu kunde vi börja leva så där som vi tänkte hela tiden med dagislämningar och dagishämtningar. Jag skulle lätt kunna ta hand om barnen själv, herregud, alla andra klarar ju det. Jag mådde ju egentligen bara dåligt för att Pär var borta.

De kommande 3-4 veckorna efter att Pär kommit hem från Kroatien så hände något. En och samma sak hände ganska ofta. Jag fick en inbillad magsjuka och akuta symptom som krävde att jag satte mig på toaletten omgående. Varje gång som Nemi hostade var jag övertyad om att hon skulle kräkas. Åt hon lite konstigt, typ tuggade snett, då skulle hon också kräkas. För att inte tala om när hon rapade. varje gång detta hände ringde jag Pär i panik och grät och satt oftast redan på toaletten när jag ringde.

Sen en dag så fick jag nog. Jag ville inte mer. Jag ville inte må så här dåligt. Jag kunde knappt handla för att magsjuka personer kan ha tagit på frukten och grönsakerna i affären innan mig. Jag hade svårt att glädjas åt nyheten när andra berättade om sina graviditeter. Det enda jag tänkte var någonting i stil med "stackars jävel.". Men det var ingenting jag sa.

Jag hade ändå några under de här veckorna som jag berättade de flesta tankar för. En vännina som var gravid och även Pär så klart. Sen några i familjen också men mycket valde jag att hålla för mig själv. Mina tankar var ju inte kloka och alla ville ju att det här skulle fungera. Pär kunde ju inte vara hemma från jobbet? Jag kan väl ändå ta hand om mina barn?!

Åter till den dagen då jag inte ville mer.  Jag ville bokstavligt talat bara försvinna. Jag ville aldrig dö, mina barn behövde mig. Men jag ville sticka, dra, försvinna bara vara borta. Det var en fredag när de här känslorna blev för överväldigande, jag gick ner med Pär och tjejerna och åt frukost men sa sen till Pär att jag behövde gå och lägga mig igen. Så jag gjorde det. Jag vred och vände på mig och tänkte att det här går inte, det håller inte. Jag har människor som behöver mig, hur lite jag än vill det så behöver mina tjejer ha sin mamma.

Så jag surfade på mobilen till en hemsida där man kunde chatta med en anonym person direkt. En person som skulle råda en då man har tankar om att ta sitt liv. En anonym person som jag kunde skriva alla galenskaper till, en person som inte dömde mig, bekräftade att jag inte var galen och gång på gång påpekade att det finns hjälp att få.

Problemet den dagen var bara att jag inte orkade kämpa för att få hjälp. Men jag ropade på Pär, han kom upp med Elli på armen och jag berättade. Jag berättade nog inte att jag hade tankar på att försvinna men jag sa att jag inte ville mer. Jag sa att jag inte orkar mer.

På något mirakulöst sätt satt vi två timmar senare hos en familjeläkare och jag fick ångestdämpande och ökade på min sertralinmedicindos. Jag ammade ju så jag kunde inte ta vilka mediciner som helst men jag mötte ett riktigt proffs. En tjej som jag faktiskt gått i parallelklass med på gymnasiet, Klara om du läser det här, du är rätt person på rätt plats!

Sen kom helgen och vi förberedde oss för att det skulle bli några tuffa veckor nu när medicinen skulle trappas upp och jag skulle börja må bättre. Vi fick (tack och lov) klartecken från dagis att ha Nemi där några fler timmar per dag då jag trappade upp min medicin, vi visste ju att det bara skulle handla om ett par veckor som mest och det här var enklast för oss alla.

Nu kan man ju tycka att allting faktiskt löst sig. Men totaltkraschen har fortfarande inte skett. Kan ni tänka er, det blir alltså värre! Fyfan.

Men det tänker jag skriva om i ett annat inlägg.

Kraschen del 1

När vi hade varit hemma våra 10 dagar med Elli så innebar det att vårt sommarlov var slut och att vår stora tjej skulle skolas in på förskolan. Det var ganska varma dagar och även om det bara är mindre än ett halvår sen så känns det ändå som en evighet sen.

Direkt efter inskolningen så skulle Pär börja jobba. Inskolningen hade gått jättebra och Nemi skulle nu gå på förskolan, Pär skulle jobba och jag och Elli skulle vara hemma. Jag skulle lämna på förskolan och hämta och som längst vara ensam med barnen i två timmar per dag egentligen. Så många har ju gjort det här före mig så jag var inte ett dugg nervös.

Redan från början så tyckte jag att det var konstigt att jag tyckte det var så himla jobbigt att ha två barn. Att jag aldrig riktigt fick till kontakten med Elli och aldrig fick de där himlastormande känslorna som jag haft för Nemi när hon var nyfödd. Att jag såg barnen som en belastning och tyckte att Pär skulle komma hem så fort han kunde varje dag. Vi tyckte ändå att det gick bra. Eller, vi intalade oss det. Då och då försökte jag lyfta det faktum att jag inte trodde att jag mådde speciellt bra egentligen.

Pär var fast i sin övertygelse om att jag bara var trött. Han brukar känna mig bäst så jag trodde på honom jag också. Jag hade ändå förlorat min mormor, fött barn, skolat in ett annat barn på dagis och hamnat i en helt ny vardag inom loppet av bara någon månad. Men sedan vid åttaveckorskontrollen hos BM så bröt jag ihop. Några dagar senare ringde jag BVC och bad om en tid till en psykolog och jag fick en tid, 1.5 månader fram i tiden. Men snart skulle vi få veta hur illa allting egentligen var.

Lagom till att Elli blev två månader åkte Pär till Kroatien och skulle lämna mig ensam hemma med tjejerna under sex dagar. Som lösning skulle svärmor bo hemma hos oss, hämtning och lämning skulle underlättas och allt skulle mer eller mindre vara som vanligt. Bortsett från att Pär var borta så klart.

Så kom dagen då Pär skulle åka. En lördag. Vi var lite nervösa allihopa men så åkte han. Jag lagade pannkaka till Nemi. Svärmor kom över efter en timme och gick med Nemi till lekparken. En stund därefter kom även min kompis Carro och satt med mig och Elli hemma i huset. Så började min mage att bubbla. Jag gick på toaletten.

Sen bubblade den igen, igen, igen och igen.
Tillslut gick jag ner och bad om ursäkt men jag behövde sova lite. Så jag sov en stund när Carro och svärmor tog hand om barnen. Sen mådde jag lite bättre.
Framåt kvällen kom sen min mamma över då vi skulle ha tjejkväll allihop. Jag fixade maten men sen när vi skulle äta så bara växte maten i munnen. Jag fick inte i mig någonting. Återigen ursäktade jag mig och gick och la mig och sov.

Då på kvällen började även min kropp att göra ont. Lederna värkte och jag mådde illa. Typiska magsjuke symptom. Men barnen mådde bra.
Jag messade Pär den kvällen, för jag låg och grät, jag började förstå vad som var på väg att hända. Jag skrev någonting i stil med att det kanske inte var så smart att han åkte trots allt. Sen somnade jag.

Dagen efter mådde jag ännu sämre. Men jag tog mig ut på en promenad med Elli i vagnen, en skön rensande promenad. Jag försökte ringa Pär, jag grät ju konstant. Men han svarade inte, han var ute och åkte båt i Kroatien och hade lagt undan sin telefon. När jag var hemma så ringde han i alla fall upp och jag minns hur jag satt i fåtöljen och försökte få fram hur dåligt jag mådde. Det var ingenting jag ville att någon annan än han skulle höra eller se. Men med Elli ammandes i famnen och mamma, svärmor och Nemi i huset... Då var det lite svårt att få fram det.

När Pär var borta trillade polletten ner för honom, han förstod, precis som jag. Det här är en depression, som troligen har med förlossningen att göra. Men bara han kom hem igen så skulle allting bli bra. Det var vi övertygade om båda två. Tillsammans kan vi flytta berg om vi behöver. Jag blev bara så sjuk av att han var borta.

Min ångest tog sig en fysisk form för att min stöttepelare var borta. Så fort han kom hem skulle allting bli bra igen. Det här var första eller andra veckan i September. Först i Oktober fick vi veta hur fel vi faktiskt hade.

 

 

Det står inte rätt till

Det är märkligt att säga det men samma stund som vattnet gick där i Juli 2015 så ångrade jag mig. Det var inte första gången jag ångrade mig. Jag minns hur jag flera gånger under graviditeten tänkte att Pär nog hade rätt, det var så bra med bara ett barn. Jag kom på mig själv med att strutta runt i huset när Pär och Nemi lekte utomhus i somras och tänka "Åh vad bra vi har det, vi tre.".

I sanningens namn så har få barn varit så efterlängtade som Elli. Jag längtade efter henne innan hon fanns i mig. Det påminner jag henne om, varje dag. Varje, varje, varje dag. Oavsett hur dåligt jag har mått i min förlossningsdepression så har jag alltid varit säker på en sak. Jag älskar henne, jag älskar Nemi och jag älskar Pär. Att jag står kvar, det är tack vare min kärlek till dom.

Det här med att inte riktigt komma överrens med sina känslor, att liksom känna så starkt för någonting fel. Någonting som inte är fel. Det började kring Maj 2013. Ungefär två veckor innan vi gifte oss, Pär och jag. Min fina man, sen jag. Fast när vi gifte oss så kändes det inte riktigt som jag. Allting var i en dimma, jag minns det faktiskt fortfarande som just en dimma. Min pappa ledde mig fram till altaret, precis som Pär hade föreställt sig det. Lokalen var dekorerad av min syster på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra det själv. Ringen satt jättebra, en enkel ring i vitt guld med en rundad diamant. Den är så enkel och utåt sett så passar den faktiskt mig. Jag är en ganska lätt person, jag tycker om att lösa saker och har väl inte så många berg som känns oöverstigliga. I alla fall inte när jag är mig själv och mår bra.

Men inombords kändes allting så himla oviktigt. Det här bröllopet som jag och Pär tillsammans planerat under lite mindre än ett år, det var inte alls lika viktigt längre. Vinet vi serverade, det enda i matväg som jag insisterat på att sköta helt själv, fick jag ändå inte dricka. Bubblet, det var för alla andra. Inte för mig. För jag skulle bli mamma och Pär skulle bli pappa.

Nemi var med på vårt bröllop. I magen. När hormonerna tog tag i mig för första gången där i Maj 2013 så hände någonting. Det jag vet idag är att jag blev deprimerad. Inte så där lite lätt deprimerad utan faktiskt riktigt sjuk. Jag var sjukskriven delar av min graviditet och åt ångestdämpande större delar av den. Jag älskade tjejen i min mage. Jag var dock övertygad om att hon var en han. Sju ultraljud hade dock inte fel och ut kom hon, Nemi. Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv. Men efter att jag varit vaken ett par timmar med henne somnade jag och sov sedan i 18 timmar. Det är jobbigt som f*n att föda barn.

När Elli föddes var jag inte olycklig, jag var likgiltig. Hon var hel och ren, tio fingrar, tio tår. Hon kom tre dagar för tidigt. Hennes planerade ankomstdag skulle vara den samma som min mormors begravning, men min mormor ville nog träffa henne utanför magen. Så jag är övertygad om att hon hade ett finger med i spelet. När Elli var tre dagar var hon på sin första begravning. Jag har aldrig gråtit så som jag gjorde under den begravningen.

Det var så mycket som släppte. Det var känslor inför att min mormor gått bort, att mitt barn var fött och att livet var så fint.

Men det jag kände då, som jag inte ville lyssna på. Det var min magkänsla som sa.

"Det står inte rätt till."