Kraschen del 9 - sjukskrivning?

Jag har nu alldeles nyss fått veta att jag mest troligt lider av en postpartumdepression, en förlossningsdepression. Jag har fått berättat för mig att jag nu är på rätt ställe och jag ska få hjälp.
 
Efter att överläkaren informerat mig om min diagnos som är nästan helt säkerställd, då är det som att jag hamnar i ett läge av totalt tomhet. Här sitter en överläkare och bekräftar mina farhågor. Jag får en diagnos, men samma stund som han säger diagnosen och jag får veta att jag faktiskt har rätt. Samma stund inser jag att den här resan mest troligt precis har börjat.
 
Det är en märklig känsla att få en diagnos. På något sätt får man en stämpel, en stämpel som ska förklara att någonting är "onormalt" men du känner dig fortfarande normal? När överläkaren talade med mig släppte jag inte hans blick. Det är någonting nytt som jag börjat med de senaste åren, jag har tidigare haft ganska svårt att se andra direkt i ögonen. Men numera, vid väl valda tillfällen, så ser jag folk djupt i ögonen. Jag tycker egentligen att det är ganska jobbigt. Men där och då så behövde jag verkligen se den där överläkaren i ögonen. Problemet är bara att när jag ser andra människor i ögonen, då har jag svårt att höra vad de säger för jag fokuserar så mycket på att se dem i ögonen...
 
Så jag satt där med min diagnos och såg överläkaren i ögonen. En diagnos som jag nu faktiskt fått och som jag i samma stund som jag fick den insåg att jag nog egentligen inte ville ha. Så förklarar han lite om hormonpåverkan och läkarsaker som jag inte riktigt förstod, men givetvis nickade jag förstående. Så säger han en sak som jag troligtvis aldrig någonsin kommer att glömma.
 
"-Ny forskning har visat att förlossningsdepressioner oftast kan vara ett tecken på annan underliggande sjukdom som bipolaritet."
"-Så, jag är bipolär?"
"-Det vet vi inte än, men troligtvis så kommer den här diagnosen att utmynna i en ny diagnos."
"-Så, jag är eventuellt bipolär?"
"-Som sagt, vi vet inte än. Men vi kommer att behandla dig med en medicin som ges vid bipolaritet och schizofreni samt väldigt kraftiga depressiva episoder."
"Så, ni ska behandla mig för eventuell bipolaritet utifall att?"
"Ja och nej, den här medicinen kommer att slå bort dina demoner, de kommer även att hjälpa dig att sova."
 
Sen pratade vi lite mer om medicineringen och att jag skulle följa ett bestämt schema i hur jag skulle ta mina tabletter. Jag fick även lugnande utskrivet för att kunna snabblindra min ångest som kom och gick. Sedan började läkaren med ytterligare en sak. Han var lite slug, insåg jag när jag gick där ifrån. Varannan mening sa han någonting av följande: "Du måste sova." "Du ska sova." "För nu behöver du sova.". Detta sa han samtidigt som han informerade mig om det faktum att jag nu är sjukskriven på 100%. Då han även berättar att jag, om jag vill bli frisk fort, måste sluta amma och ta dessa starka mediciner. Att jag inte längre får vara nattvaken utan måste lämna över ansvaret till någon annan.
 
Jag var så oerhört trött när han berättade allt det här. Jag lyssnade så klart uppmärksamt och svarade och ställde frågor då det behövdes. Men nu hade jag börjat längta efter att få bli inlagd. Bli inlåst i ett rum och bara få sova, för det är ju det han säger, jag måste sova. Tyvärr, tyckte jag då, fick jag inte bli inlagd. Eller, jag hade kunnat bli inlagd, men deras erfarenhet från mödrar med förlossningsdepressioner som söker hjälp via akutpsyk och blir inlagda är att de oftast ändå vill åka hem senare på dagen. Därför fick jag åka hem direkt.
 
Innan läkaren gick så bad han mig ställa mig upp, sen la han händerna på mina axlar och tittade mig i ögonen "-Det här kommer att bli bra nu. Men du måste sova, jag har sagt det här så många gånger nu att du aldrig kommer att glömma att Doktor Robert sa att jag behöver sova.".
"-Tack." sa jag. 

Sen gick Doktor Robert och jag var ensam med Karl-Henrik och studenten. Karl-Henrik undrar då om de ska hjälpa mig att beställa en taxi efter att han skrivit ut mina recept och min doceringslista. Det är då jag någonstans fattar att jag är sjukskriven, min man med världen största arbetsmoral måste vara hemma nu. Plus att jag kanske är bipolär? BIPOLÄR?! De jag känner som gått igenom vägen till en stabil tillvaro i sin bipolaritet har haft ett helvete till och från. Skulle jag orka gå igenom ett sånt helvete? Och vad skulle egentligen Pär säga om sjukskrivningen? Jag samlar mig fort och säger till Karl-Henrik att jag nog måste ringa min man så han får hämta mig och läkaren informera honom om diagnos och sjukskrivning. Inga problem sa Karl-Henrik, ring din man så sätter vi oss ner när han är på plats.
 
Så jag ringde Pär och skulle tro att det jag sa lät ungefär:
"Hej det är jag, jag är på psyk och är typ bipolär sjukskriven, kan du hämta mig?"
Lämna kommentar publicerat i Förlossningsdepression, Kraschen;
Taggar: Förlossningsdepression, akutpsyk, duräknas, duärinteensam, duärviktig, förlossningsdepp, mammapepp, minresaräknas, mrr, piraochbråding, prataomdet, psykakuten