Kraschen del 10 - sjukskrivning

Pär kom till den psykiatriska mottagningen med Elli i babyskyddet. Det visade sig dock att de inte fick komma in till mig i mitt rum. Inga barn får komma in på den låsta akutpsykiatriskamottagningen. Efter ett tag hade de dock ordnat så att vi skulle kunna sitta ner i ett utav läkarnas grupprum och vi skulle få svar på våra frågor.
 
Karl-Henrik var väldigt vänlig i sitt bemötande och svarade på alla Pärs frågor. Själv satt jag mest och fnissade. Jag vet faktiskt inte varför jag fnissade men jag skulle tro att det har att göra med att jag var ganska nervös över det faktum att Pär skulle vara hemma och acceptera att jag skulle sova. För det var något som även Karl-Henrik upprepade, det faktum att från och med nu behövde jag sova. Samt att det var av yttersta vikt att jag slutade amma omedelbart och följde mitt medicinschema.
 
Sen åkte vi hem. Vi var båda ganska tysta och ganska tagna av den information som vi hade fått. Mina knasiga fobier gällande magsjuka som till och med gått ut över vår stora dotter hade fått ett svar. Jag var inte helt tokig. Jag var inte knäpp. Jag var bara eventuellt bipolär men framförallt deprimerad. Vi åkte till apoteket och hämtade ut medicinerna, jag minns att jag tog en lugnande direkt i bilen på vägen hem. Sen åkte vi hem och hämtade Nemi på förskolan, svärföräldrarna kom även dom i stressad fart och hade varit på förskolan för att hämta hem Nemi. Det visade sig att när Pär åkt för att hämta mig på akutpsyk hade han ringt sin pappa för att höra om de kunde hämta Nemi UTIFALL att vi skulle bli sena. Han hade missförstått totalt och stressat hem, hämtat svärmor och sedan hade de stressat till förskolan för att hämta henne.... Men vi hade hunnit före med bara någon minut och eftersom att vi hämtat Nemi med bil så hade de inte sett att vi var hemma.
 
När vi kommit hem satt jag mig i min vanliga fåtölj. Sen satt jag bara där. Svärmor och svärfar kom och frågade hur jag mådde och om de kunde göra någonting. Jag hade i ärlighetens namn inga direkta svar och efter ett tag gick jag och la mig och sov. På kvällen innan jag tagit min första tablett ammade jag Elli många gånger. Jag visste att det var sista gången jag skulle vara så nära min dotter och även om det kändes skönt att få hjälp så var det dubbelt att acceptera att min tid som ammande mamma nu var över. Sedan länge var det redan bestämt att vi skulle nöja oss med två barn och i och med det fanns det en liten sorg även i detta. Elli tog dock flaska utan problem, ersättning gick ner och övergången var nog värst för mig som fick sluta så tvärt med amningen. Mjölkproduktionen stängs ju inte av över en natt.
 
De kommande dagarna gick som i ett töcken, vi försökte första att vi nu skulle vara hemma tillsammans och att jag var sjukskriven. Känslorna kring sjukskrivningen kom och gick men Pär var helt fantastisk. Han tog Elli och Nemi direkt och jag tror knappt att jag ägnade mig åt barnen under de där första dagarna. Givetvis bytte jag blöjor, matade och mös med tjejerna. Men Pär hade huvudansvaret. Efter några dagar tog jag kontakt med mina föräldrar och berättade vad som hänt. Jag skrev även sms till mina bröder för att berätta. Det är märkligt men jag kände att jag behövde berätta för andra vad jag gick igenom. Jag ville dock inte ha några sympatier och jag ville inte be om mer hjälp. Inte av någon.
 
Det var inte så många som jag träffade just där och då men första helgen då jag blivit sjukskriven så var vi faktiskt på ett bröllop. Det var min äldsta vän som gifte sig och vi var med under middagen  men åkte hem innan efterrätten. Under middagen satt jag med hennes bror som lider av en kronisk muskelsjukdom och det kändes så skönt. Vi skrattade åt våra olika eländen och allt som läkare och andra sagt till oss under tiden vi sökt hjälp. Det var så skönt att skratta åt eländet. Att minnas att det skulle bli bättre längre fram och att man ibland bara måste skratta åt saker för att kunna ta sig igenom den skit man är i just där och då. Jag valde även att berätta för samtliga som jag kände där på bröllopet att jag var sjukskriven för Förlossningsdepression och alla sa så oerhört värmande och fina ord.
 
Under helgen skrev jag även ut om mitt tillstånd på facebook och instagram. Det bemötandet jag fick var helt fantastiskt. Jag fick kommentarer, mail, sms och en massa annat från nära vänner och från andra vänner. Samtliga påpekade hur starkt och modigt det var av mig att berätta om det här. Att jag är så stark. Samtidigt som det var skönt att få höra fina och uppmuntrande ord så spädde detta ibland på min ångest.
 
För om jag är så här stark som folk säger, varför är jag då sjuk?
 
 
 
En kommentar publicerat i Förlossningsdepression, Kraschen;
Taggar: Förlossningsdepression, akutpsyk, barn, blogg, blogga, bloggande, blogger, duräknas, duärinteensam, duärviktig, prataomdet, psykakuten, västerås, västerås tidning
#1 - - Viktoria C:

Hej! Snubblade in på din blogg via instagram, och har nu läst alla inlägg taggade "kraschen". Och herregud vad tårarna rinner. Du skriver fantastiskt, och tack för att du delar med dig! ❤️

Svar: Oj, tack för dina fina ord. :)
Lisus