Tack, tips och hej då!

Tack!
 
Jag vill inleda det här inlägget med att skriva tack. Tack till er som läst, delat, lyssnat, hört av er till mig, stöttat mig och hjälpt mig genom min resa från sjuk till frisk.
Tack till er som hjälpt mig att sprida budskapet om att Förlossningsdepressioer kan se olika ut men att varje enskild förlossningsdepression är olik den andra och det är helt okej.
 
Den här bloggen har nått vägs ände. Idag tog jag mig tid att radera de (få) inlägg som inte var relevanta till ämnet förlossningsdepression.En del inlägg vet jag skrevs i affekt efter dåliga besked, andra skrevs mest för att jag kände en press på att hålla den här bloggen igång. Men nu är det alltså renodlat förlossningsdepression och lite av det jag gjort för att sprida ordet om det.
 
Dessutom är min itidigare nstagram idag helt privat. Den är både knäpp, korkad, rolig och väldigt mycket jag. Men den personen som fanns när jag skapade den där instagrammen. Hon finns inte kvar. Många utav hennes tankar och reflektioner är avslutade eller förändrade. Det finns ingen anledning för mig att dela dem med världen mer. Ni har inte längre någonting med dem att göra.
Men, en ny instagram har uppstått i dess ställe för det jag tidigare delat till världen vill jag fortfarande ha möjligheten att dela med mig själv.
 
Jag kan inte uttrycka nog hur viktigt det är för er som läst eller lyssnat på mig att förstå att det här är min berättelse. Det är berättelsen som är det viktiga, inte mitt jag. Jag hade bara oturen(eller turen) att få gå igenom detta.
 
Tips!
 
Jag menar inte att låta märkvärdig nu men i och med mitt bloggande och instagrammande har jag stött på en hel del människor som bloggar och skriver med syftet att på något sätt livnära sig på detta. Jag ser inget fel i det utan tvärtom, tror du på det du gör så kör! 
Jag har haft förmånen att stöta på fantastiska människor på min väg mot mitt tillfrisknande, människor som jag förhoppningsvis kommer att kunna hålla kontakt med i både mina toppar och mina dalar. För hur frisk jag än är så blir jag rädd för den människan som aldrig någonsin upplevt en dal i livet.
 
Hur som helst. Till tipsen då. Om du vill bli känd via internet.
1. Tänk efter, före.
Exempel: Vad vill du dela? Vad är essänsen av det du vill förmedla? 
Är målet att bli en mammabloggare kanske du vill visa bilder på dina barn. Det är väl helt okej att göra det.
Men innan du lägger ut en bild på ditt barn, skulle du lagt ut samma bild på dig själv?
 
2. En arbetsgivare vill alltid se hur du uttrycker dig.
Exempel: Om var och varannan dag handlar om en klagan över jobbet, eller att allt är så jävla tråkigt, eller allt är skit och ingenting i det du förmedlar visar på att du faktiskt själv aktivt söker efter en förändring.
Vad tror du då att arbetsgivaren tänker om dig?
 
3. Integritet
Nu kan jag ta mig själv som exempel. Jag har varit offentlig i bloggen, på instagram, i radio och snart i tv. Jag har medvetet bett dem jag talat med att inte ta med mitt efternamn, inte nämna min arbetsplats, inte uttrycka exakt vart jag bor mer än ort och eventuellt område. 
För just de uppgifterna är inte relevanta och mitt jobb och bloggen/instagrammen har ingenting med varandra att göra.
Att jag sedan kan lägga ut en fin bild på en blomma jag fick från jobbet, absolut. Men inga loggor, inga taggar om vart jag är eller någonting annat. För i ärlighetens namn har ni ingenting med det att göra.
 
Slutligen,
hej då bloggen!
Jag lovar att hålla dig levande geom att betala de 131 kronorna jag ska betala varje år för att behålla adressen. Jag lovar att hålla dig levande för dig som behöver den. 
Och till er som vill komma i kontakt med mig, min mailadress kommer inte att sluta gälla.
 
Ta hand om er alla där ute! 
Och glöm inte,
DU ÄR VIKTIG!
 
 

Målet flera gånger om...

Jag vet att inte mycket händer här. Men jag har egentligen delat med mig av det jag från början velat förmedla.

Min resa till diagnosen förlossningsdepression. 

Hur vitt, grått, svart, luddigt, osynligt men ändå totaltydligt som det faktiskt var.
Jag ville skriva om det för att någon, vem som helst skulle hitta till min blogg eller min offentliga Instagram och bara inte känna sig ensam.

Mitt mål var en person.

Genom mitt medverkande i P3 vet jag nu att det är fler.
Jag struntar blankt i om okända eller kända personer i min närhet pratar om mig och min sjukdom. Så länge de pratar om min sjukdom eller framförallt FÖRLOSSNINGSDEPRESSIONER.

Att min instagram tydligt det senaste året speglat hur mina känslor, tankar, viljor och allt annat varit i gungning. Det är jag på något sätt lite stolt över. Det visar hur en psykisk ohälsa kan se ut. Att det inte alltid måste vara helt svart. Att det kan vara lite rosaglittrigt ibland också.

Dessutom har jag svårt att se hur någon kan lyckas lära känna mig genom korta texter under en bild... Majoriteten av er vet inte ens vart jag jobbar, eller att jag över huvudtaget har ett jobb. För det är i detta forum inte alls relevant. En person kommer alltid att bli bedömd utefter vad den visar och jag väljer att visa psykisk ohälsa. Men jag visar inte mina barns ansikten, inte så mycket om vad vi egentligen gör om dagarna i familjen utan jag visar i stort sett bara mig. Saker som är relevanta kring mig och min hälsa och (psykiska och fysiska) ohälsa. 

Jag må ha skrivit om min sjukdom, men jag har gjort det för att lära andra om sjukdomen. 
Förlossningsdepressioner kan vara livsfarliga, vi måste sluta skämmas, sluta hymla, sluta smyga, sluta bita ihop.

Vi är värda att få synas i vårt mående. Vi är värda att få bli friska. Vem som helst kan insjukna, men vem som helst kan också bli frisk.

Ta hand om er där ute. 💛

Marknadsföring?

Så.

Jag fick idag en förfrågan om att få stöd i att marknadsföra den här bloggen, detta har skett tidigare då jag var med i P3. 
I ärlighetens namn vore det så oerhört tacksamt med den hjälpen eftersom att bloggens syfte handlar om att fånga upp alla er som sitter där och känner er ensammast i världen i era förlossningsdepressioner, precis som jag gjorde för ett år sedan.

I mailkonversationen vi hade stod det att jag skulle få möjligheten att tjäna pengar och gå på evenemang, mestadels i Stockholm.
Men jag har redan ett bra jobb och får idag pengar från Försäkringskassan då jag är sjukskriven så det känns inte som någon bra lösning för mig.
Dessutom skulle en resa till Stockhom för att träffa helt okända människor för att jag för en stund skulle få känna mig märkvärdig vara att kasta pengar i sjön. 
Jag vill inte bli känd. Jag har inga som helst önskemål om detta.
Jag vill däremot att min resa i förlossningsdepressionen ska bli känd.
Så att andra får höra om det och får höra det faktum att det blir bättre! Sen kanske det blir lite sämre, sen bättre å så rullar det på så ett tag.
Men det du kommer att märka är att efter varje uppåt episod så får du mer kraft för att klara av djupare dalar. 
Tillslut kommer det inga dalar längre har de sagt. Jag är inte där än, men snart.

Jag tackar för möjligheten att bli marknadsförd via den här bloggen men önskar att bloggen i så fall kan få hjälp att spridas så att fler människor kan få hjälp att känna sig mindre ensamma där ute.

För när man har en förlossningsdepression på det sätter jag hade min är den största känslan ensamhet. Det är min starkaste bild av det, jag kunde inte säga vad jag tänkte till någon för det jag tänkte var inte riktigt klokt.

Jag vill inte ha hjälp med att marknadsföra mig, men jag vill så gärna ha hjälp att marknadsföra bloggen. Hjälp mig att synliggöra den via länkar, tipsa nyblivna föräldrar och så vidare. Om rätt person når den här bloggen kan den rädda den från ett mående som ingen ska behöva utstå. Om inte annat kan vi synliggöra en sjukdom som drabbar 1/10 nyblivna mammor.

Jag klarar inte av den stress eller det arbete som krävs att driva och ha en stor blogg. Men jag klarar av att prata om min resa och hjälpa andra att hitta sin väg. Hjälp mig gärna med det så att vi kan nå fler. ❤️🙏🏻