Marknadsföring?

Så.

Jag fick idag en förfrågan om att få stöd i att marknadsföra den här bloggen, detta har skett tidigare då jag var med i P3. 
I ärlighetens namn vore det så oerhört tacksamt med den hjälpen eftersom att bloggens syfte handlar om att fånga upp alla er som sitter där och känner er ensammast i världen i era förlossningsdepressioner, precis som jag gjorde för ett år sedan.

I mailkonversationen vi hade stod det att jag skulle få möjligheten att tjäna pengar och gå på evenemang, mestadels i Stockholm.
Men jag har redan ett bra jobb och får idag pengar från Försäkringskassan då jag är sjukskriven så det känns inte som någon bra lösning för mig.
Dessutom skulle en resa till Stockhom för att träffa helt okända människor för att jag för en stund skulle få känna mig märkvärdig vara att kasta pengar i sjön. 
Jag vill inte bli känd. Jag har inga som helst önskemål om detta.
Jag vill däremot att min resa i förlossningsdepressionen ska bli känd.
Så att andra får höra om det och får höra det faktum att det blir bättre! Sen kanske det blir lite sämre, sen bättre å så rullar det på så ett tag.
Men det du kommer att märka är att efter varje uppåt episod så får du mer kraft för att klara av djupare dalar. 
Tillslut kommer det inga dalar längre har de sagt. Jag är inte där än, men snart.

Jag tackar för möjligheten att bli marknadsförd via den här bloggen men önskar att bloggen i så fall kan få hjälp att spridas så att fler människor kan få hjälp att känna sig mindre ensamma där ute.

För när man har en förlossningsdepression på det sätter jag hade min är den största känslan ensamhet. Det är min starkaste bild av det, jag kunde inte säga vad jag tänkte till någon för det jag tänkte var inte riktigt klokt.

Jag vill inte ha hjälp med att marknadsföra mig, men jag vill så gärna ha hjälp att marknadsföra bloggen. Hjälp mig att synliggöra den via länkar, tipsa nyblivna föräldrar och så vidare. Om rätt person når den här bloggen kan den rädda den från ett mående som ingen ska behöva utstå. Om inte annat kan vi synliggöra en sjukdom som drabbar 1/10 nyblivna mammor.

Jag klarar inte av den stress eller det arbete som krävs att driva och ha en stor blogg. Men jag klarar av att prata om min resa och hjälpa andra att hitta sin väg. Hjälp mig gärna med det så att vi kan nå fler. ❤️🙏🏻

Lämna kommentar publicerat i Livet som Lisus
Taggar: Piraochbråding, aldrigensam, annikaleone, blogg, bloggat, förlossningsdepression, hjälpmig, love, mama, marknadsföring, nypressat, postpartumdepression, småbarnsliv, spreadtheword, tidningenmama, viföräldrar

Vad innebär en prestation?

Just nu händer det mycket i mitt huvud och min kropp. Många saker som är på väg mot det bättre och en mer positiv syn av mig själv på mig och mitt jag. 
Ibland får man ju en känsla av sig själv genom att möta andra. Så har det blivit för mig nu på senaste tiden. Dels genom min psykolog, men även genom vänner och gamla bekanta som jag stött ihop med.
 
Det finns en sak som i princip samtliga säger om mig: "Du är så snäll".
Dessutom har jag fått höra från flera som jag kände i högstadiet/gymnasiet att jag var "ouppnåelig, så stark och grym men du var inte medveten om det".
Sen när jag nu på senare år mött gamla bekanta, som faktiskt inte följer varken min blogg eller instagram, så får jag ofta höra "alltid lika snygg, fattar inte hur du håller dig så fräsh!".
Så har vi min psykolog, hon är rätt fantastisk, men det här har hon sagt om mig:
"Det måste vara jobbigt att vara du Lisa, du känner mer på en sekund än många personer känner på dagar. Du kan göra fullständiga och kvalificerade analyser på nästan samtliga du möter. Du kan förklara och förlåta beteenden hos alla andra. Men du kan aldrig förlåta dina egna brister."
 
Så här sitter jag nu, 31 år gammal och har äntligen insett varför jag aldrig varit nöjd med mig själv.
Varför jag då jag var en elitsimmande 14-åring började svälta mig själv. Varför jag bedömt mig själv beroende på utseende och inte baserat på det inre. Varför jag aldrig någonsin kunnat glädja mig åt mina bedrifter. Varför jag inte förlåtit mig själv. Och vet ni vad? Det är så jävla enkelt.
 
Lösningen på allt är så enkel.
 
Jag har nämnt på min instagram hur poletten angående min kroppsfixering började trilla ner här i somras. Att jag började vara mer snäll mot mig själv och började fokusera mer på vad jag åstadkom och faktiskt accepterade mitt utseende som vackert även om jag inte kunde se det med mina ögon då.
 
Idag ser jag mig själv som vacker.
Mitt ansikte är vackert med vackra, snälla, mörka men spännande ögon, ett fint leende med en enkel smilgrop, runda kinder och helt perfekta ögonbryn. Min rumpa är to die for. Min mage är mjuk och perfekt för mina döttrar att vila sitt huvud på. Mina armar är starka precis som min nacke och mina ben kan gå många mil.
 
Så. Vad tror ni egentligen lösningen är? När ni läser texten ovan och ser mitt förhållningssätt. Vad är det som är talande med texten?
 
Den handlar om MIG. Den handlar inte om mig i jämförelse med någon annan. Den handlar inte om vad du eller någon annan ser. Den handlar enbart om mig och min bild av mig själv.
Det är långt ifrån alla dagar som jag ser den där beskrivningen ovan, men jag enisas med den och snart kommer det att komma naturligt, det vet jag.
 
Så vad är då mitt stora problem?
Mitt problem är mina prestationskrav. Man blir inte bra som simmare om man inte har extremt höga ambitioner och prestationskrav på sig själv. Men jag nådde hela vägen upp till toppen av svenska simeliten som 14-16 åring. Jag presterade på varje tävling och i alla mina lopp. Alla utom ett lopp då kroppen och hjärnan inte synkade, ett lopp jag helt enkelt inte ville simma. Vet ni hur min tränare bemötte det loppet? Han gick och läste tidningen.
Där någonstans tappade jag lusten att simtävla. Jag hade talang. Jag kunde välja att skita i att träna mer än 2-3 gånger i veckan, åka till en tävling och veta att jag skulle vinna allt jag ville vinna.
 
Under ungdomsOS-kvalet där jag verkligen försökte komma med och hade tränat hårt inför kunde jag inte prestera. Jag hade då legat i influensa dagarna fram till tävlingen. När sedan ungdomsOS var samma helg som vårt ungdomsSM visade det sig att min vinnartid i ungdomsSM det året var 0.5 sekunder snabbare än vinnaren i ungdomsOS. Så, samma dag var ja alltså bättre än den som var bäst i världen i min åldersklass, men jag presterade ju inte i kvalet.
Efter det där ungdomsOS och ungdomsSm började svenska simförbundets ungdomskapten vid tillfället få upp ögonen för mig. Hen ville gärna få med mig i laget men om jag skulle komma med var jag tvungen att simma 200 meter fjäril. En sträcka som jag simmade bra men som jag hatade. 
Någonstans här borde ni ha förstått att jag är envis och obstinat så.. Jag simmade inte 200 meter fjäril på en enda tävling under ett halvår. Ingen annan jävel skulle väl få berätta för mig vad jag skulle göra för att komma med i något där vi alla redan visste att jag platsade? Idag tycker jag att det är ganska tufft gjort av en 15-åring. 
 
Sen började jag se hur människor omkring mig tränade mycket. Många timmar i bassängen och de försökte verkligen bli bra. Ändå visste jag att jag skulle vinna nästa lopp mot de flesta av dem Jag minns framförallt en utav mina konkurrenter. Hon var så sjukt mycket snabbare än mig på sprintsträckor, snabbare i starten och snabbare i att få upp pulsen. Ändå visste både hon och jag redan vid startpallen att jag skulle vinna över henne.
 
När jag insett orättvisan i det. Att jag som inte ens brydde mig om simning längre ändå skulle vinna. 
Just precis då. Då slutade jag. För det var orättvist, precis som mitt eventuella landslagsdeltagande. Det var orättvist att den personen som kämpade hårdast inte fick vara med och fira. 
 
Därefter skulle jag komma på vad jag ville bli när jag blev stor. Jag som hela livet skulle bli simproffs var nu helt utan livskompass. Mitt i en värld som är så väldigt orättvis. Orättvis på ett sätt som jag nyligen upptäckt. Trots att jag alltid (fråga min mor) haft ett extremt rättivsepatos och faktiskt vägrat delta i lekar om inte alla får vara med så tog det mig 15 år att inse hur orättvis världen är.
 
Där och då bestämde jag mig för att mitt liv ska gå ut på att hjälpa andra. Att göra livet bättre för andra. Jag visste bara inte hur, det vet jag fortfarande inte.
 
Men det har tagit mig 15 år till sedan den insikten att nu inse att jag inte bara kan hjälpa andra. Jag måste sluta ha sådana prestationskrav på mig själv och med detta hjälpa mig själv. Det är fruktansvärt svårt att gå ifrån ett liv av prestation till ett liv utan fastsatta prestationskrav. Klart att mina lösningar har blivit att prestera i nya miljöer som att jag ska se "perfekt" ut(vad nu det är), att jag ska vara världens mest omtänksamma, att jag aldrig ska vara elak mot någon även om andra är elaka mot mig, osv. Men det känns som att jag hittat boven. Prestationskravet. Det ska bort nu.
 
Jag tror att jag är framme snart. I lösningen på allting. Men det får ta några år till, det gör ingenting.
Lämna kommentar publicerat i Livet som Lisus, Reflektioner;
Taggar: behappy, elit, kroppspositiv, love, loveyourself, prestationshets, prestationskrav, sizelycklig, självförtroende, självkänsla, svenskasimförbundet, varlycklig

Gott Nytt År!

Jag har funderat på att skriva en liten nyårssummering så här i början på det nya året. Tyvärr har jag inte hunnit med att sätta mig framför datorn ännu så jag delar med mig av det här klippet istället.

Håll till godo! Gott Nytt År! 🍾

Nyårslöften