Jag vet att jag är konstig

Ibland så har jag så mycket känslor. Känslor kring saker som ingen annan egentligen bryr sig om.
Jag oroar mig ibland över att folk flyttar ifrån mig, att jag inte har någon bästis eller att jag inte fick komma på någons fest.

Men så tänker jag om lite.
Folk flyttar ju aldrig ifrån mig, de flyttar ju till någonting nytt. Jag skulle väl aldrig tänka på någon annan om jag och min familj väljer att flytta?

Vadå har ingen bästis? Jag har åtminstånde 4-5 personer som jag på rak arm klassar som mina närmaste och viktigaste personer och jag vet att det är ömsesidigt.

Jag fick inte komma på festen. Konstigt när jag alltid tackar nej, eller ja, har gjort det under senaste tre åren kanske. Dessutom vill många säkert inte tvinga sig på just nu då vi har det tufft.

Tänk om man alltid kunde vara så här klok?
Eller i alla fall vänder på allt några gånger innan man landar i sitt beslut eller sin känsla?

Det är sånt här mycket av min terapi handlar om. Hur jag ska lära mig att styra om mina känslor och istället landa i mer friska tankemönster. Inte alltid utgå från det värsta.
Ja vi får se vad som händer. Trevlig kväll.

Mitt nuvarande Jag

Just nu går jag igenom en fas i min sjukdom där min sjukdomsbild faktiskt har ändrats en aning. Istället för att vara klassat som en förlossningsdepression har den börjat mynna ut i även en utmattningsdepression.
Det märks framförallt på min ork, den är inte på min sida just nu. Min återhämtningstid efter olika händelser är ibland veckolång. 
 
Mitt i allt detta så har jag den senaste tiden funderat en hel del på mitt nuvarande Jag. Hur jag är just nu, hur jag har varit förut och vilket jag som jag kommer att bli.
 
Det är märkligt hur jag tidigare har sett på mig själv. Jag tänkte ta till några ord som jag tror kan ha beskrivit mitt tidigare Jag. Det Jag som jag ser som mitt riktiga jag. 
 
Jag är:
alert, smart, trevlig, social, kvicktänkt, lösningsorienterad, lösningsfokuserad, en lagspelare, en kämpe, en krigare, snäll, omtänksam i tanke och handling, envis, bestämd, tacksam, godhjärtad, målmedveten, kunnig, lättlärd, snabb i tanke och handling, beslutsam, fokuserad, nyfiken på nya människor och en hel del annat.
 
Mitt nuvarande Jag är:
trevlig, trött, trög, godhjärtad, tacksam, snäll, omtänksam i tanken, obeslutsam, ofokuserad, godhjärtad och en hel del annat.
 
Ord som har fallit bort är bland annat omstänksam i handling, kvicktänkt, social, alert, smart, lösningsfokuserad, envis, bestämd, målmedveten, lättlärd, snabbtänkt i tanke och handling, beslutsam, nyfiken på nya människor och fokuserad.
 
Det kanske låter konstigt för er och det kanske är egenskaper som ni tycker är dåliga egenskaper men för mig är det egenskaper som faktiskt speglar väldigt mycket av mitt Jag.
Det jag menar med mitt Jag är min bild av mig själv. 
När jag nu sitter här i backspegeln med en utmattningsdepression på tapeten så känner jag ändå att jag nog inte är helt förvånad över att jag hamnat där jag nu har hamnat. När jag läser de där orden och applicerar vad de innebär för mig på mitt nuvarande nya liv som småbarnsförälder till två barn. 
 
Då blir jag helt slut.
 
För jag är inte en person som är nöjd med att vara allt detta endast hemma eller endast på jobbet. Nej jag vill vara en sådan människa i alla situationer, hemma, på jobbet, i kön på affären, i telefon till någon kundtjänst, hemma hos en kompis, hemma hos en främling eller bara när jag ska sminka mig på morgonen.
 
Mitt nuvarande Jag, det jaget som jag blivit till följd av min depression som visat sig fysiskt först i form av illamående och numera oftast i svårdefinierad ångest och svår trötthet. Det jaget fixar liksom inte alla dessa krav som jag har på mig själv. Så nu försöker jag att sålla.
 
Vad är egentligen viktigt för mig, just nu?
Är det jätteviktigt att jag ska bli jättesmal för att jag ska känna mig snygg? 
Nej.
Är det någon som bryr sig om att jag inte längre är så nyfiken på nya människor?
Nej.
Är det egentligen någon som tidigare märkt att jag varit omtänksam i mina handlingar?
Nej, eller, jag tror inte det.
Är det så viktigt att vara alert just nu?
Nej
 
Lite så har mina tankegångar gått om ganska mycket den senaste tiden. Vad är egentligen viktigt, för mig, just nu? Jag tänker inte dra någon jättelång lista med olika förklaringar men det jag har kommit fram till i korthet är i alla fall att:
Min främsta prioritet är mina barn och min man, kort därefter vår övriga familj. Sen prioriterar jag att jag ska bli frisk. Därefter kommer mina vänner, de som jag vet finns där och som jag vet kommer att höra av sig om de behöver mig men just nu bara står och hejjar längs med den här resan. Sen kommer nog huset, att hitta en miljö i huset där vi alla fyra mår bra och där jag kan få lite utlopp för min kreativitet. 
 
Men märk väl att vara omtänksam, att vara snabb osv. det är kanske inte speciellt viktigt för mig just nu. Men det är inte för att det är oviktigt. Det är för att jag just nu inte klarar av att hantera de egenskaperna hos mig själv. Jag orkar inte med de egenskaperna. Jag behöver den energin som de egenskaperna tar för att orka med mina främsta prioriteringar som idag handlar om mig och min närmaste omgivning.
 
Jag har svårt att acceptera för mig själv att mitt nuvarande jag inte har de egenskaperna. För det är egenskaper som jag i många fall tidigare faktiskt har varit stolt över. Jag avskyr att vara trög och tycka att det är jobbigt med nya människor. Men det är sådan jag är, just nu. Men det kommer inte att vara mitt nuvarande jag för alltid.

Men varför måste du träna så ofta?

Som många av er vet så tränar jag ibland. Jag försöker träna minst tre gånger i veckan men ibland blir det fem gånger och ibland två. Ni vet. Livet med småbarn blir ju nästan aldrig som man tänkt sig. 😉

En del frågar mig varför jag tränar varje gång jag får tillfälle. Den senaste veckan har jag tillexempel lyckats klämma in åtta träningspass. Det är ju ganska mycket. För min del är det nästan för mycket. Men det finns en anledning bakom min träning som det inte är så många som vet om.

Jag lider ju av min förlossningsdepression och behandlar den med mediciner och psykoterapi. På grund av en av dessa mediciner samlar min kropp på sig vätska och jag är (i min mening) stor som ett hus. Jag kan bara inte bli av med någon vikt. Dessutom har jag ångest som kommer och går. Har vi mycket att göra så kör jag på men vet att jag landar i en pöl av ångest i slutet av dagen.

Ibland känns det nästan som att min kropp inte styrs utav mig utan att de e små loppor som kryper omkring inuti mig och ger mig ångestmage eller total trötthet bara för att. Jag har ingen möjlighet att styra vad ångesten känner för att göra. Ibland känner jag mig helt maktlös på grund av detta. Jag har snart varit sjukskriven i ett ÅR! Det är för mig en jättelång tid att vara sjukskriven på. En lång tid att kämpa mot sin egen kropp med ångest och sömnproblem.

Men det finns några tillfällen varje vecka då jag är den Lisa som jag känner. En stark, modig och envis jävel. En tävlingsmänniska utan dess like som älskar folk. Den personen kommer fram när jag tränar. Jag får aldrig ångestmage under ett pass. Visst, är jag stressad känner jag av illamåendet och det magonda enda fram tills jag ska in på passet men när jag väl är där så finns bara min uppgift framför mig.

När jag tränar är jag mig själv mer än vad jag är annars. Jag är mer av de egenskaper som jag gillar och just nu saknar hos mig själv då jag kör ett pass, är ute och joggar eller styrketränar.

När jag tränar slipper jag min oro och min inre stress. När jag tränar får jag vara jag.

Därför är träning viktigt för mig.